”Till månen och tillbaks”

Marie ”Ainbusk” Nilsson om sig själv, uppväxten, systern och kärleken

RELATIONER

Alldeles för sällan har man fått chansen att verkligen lära känna Marie Nilsson-Lind, poeten och pianisten med den röda clownnäsan.

Med utgångspunkt i sina egna texter berättar hon i en exklusiv intervju om sig själv, uppväxten på Gotland, systern Josefin, kärlek, barn och utmaningen att komma vidare i livet.

Foto: Maria Östlin
”Josa (Josefin, syster) har lärt mig mycket också, som att våga vara lite mer ansvarslös, sorglös, och våga gå in på krogen och göra av med sina sista tusen spänn”

Ur "Stolt att vara kvinna":

"Hon var rädd för allt och alla

och den fruktan höll sej kvar

men långt därinne

har jag lämnat henne

den lilla flickan som jag var

jag kan visa vad jag går för

föråren har satt sina spår

och tiden gav mej min egen styrka

det är något vackert med tid som går"

Lyssna på "Stolt att vara kvinna"

- Jag kände mig otroligt frustrerad av det här girlpowerfenomenet som på ytan verkade stärka kvinnors självförtroende, och var kul och glammigt, samtidigt som det gjorde det myten ännu starkare om lillflickan. Lillflickan har alltid haft makt, en förljugen makt, som hon tror på själv, där gubbarna blir gubbsjuka, kärringarna blir svartsjuka och alla andra blir avundsjuka. Det är en oerhörd låtsasmakt i det.

Jag kunde inte fatta att det var så många som uttalade sig och pratade om att äntligen kommer "girlpower". Det stämde inte för mig. Jag tycker inte att det är ett steg framåt. För mig är det viktigt att säga att jag är kvinna, inte en tjej. Jag har lämnat den lilla flicka som jag var, och det är något vackert med tid som går. Det är jag stolt över.

Man kan få vara alltifrån flärd- och nätstrumper, glitter och glamour, men ända faktiskt ha genomtänkta åsikter och vara vuxen.

Varför är det så få kvinnor som är över 30 år i nöjesbranschen?

- I den här branschen försvinner många kvinnliga artister då. Medan Ledin och Di Leva och de andra bara håller på. Publiken som kommer till teatern, till showerna, till allt kulturellt är ju kvinnor som oftast är över 30. Jag kan inte förstå att de som sitter på makten och pengarna inte begriper att det finns en oerhört stor marknad där.

När syrran nu ska lanseras på engelska anses hon för gammal, 31 år. De får väl säga att hon är 24 eller något. Jag tycker att det är hemskt i så fall, för man kan inte sjunga som Josa gör när man är 24.

Sedan kan jag märka att trots att vi är en grupp, ett team, så vill man utifrån väldigt gärna peka ut Josefin. Hon är yngst, hon är stjärnan och hon sjunger så fantastiskt. Och det gör hon verkligen, jag är så otroligt lycklig över att ha en sån syrra, men för att kunna sjunga så innerligt så behövs det ord, och det är ord som jag har skrivit.

Är det inte ofta så att de kvinnor som lyfts fram är de allra yngsta och ibland de allra äldsta. Kvinnor mitt i livet, medelåldern, blir däremot antingen utfrysta eller demoniserade.

-Ja, ursäkta att jag upprepar mig, men jag fattar inte att det ska behöva vara så. Jag blir så förvånad. När vi började på 80-talet hade vi flera generationer starka kvinnor bakom oss, och det var självklart för mig att jag hade rätt att tänka och tycka som mig själv, inte för att jag var just kvinna. Jag behövde inte gå vägen förbi att säga att "jag är feminist" för att därigenom skaffa mig en identitet varifrån jag kunde uttrycka mig.

Du vänder dig mot att bli underordnad en etikett?

-Jo, just det. Jag tycker inte att vi behöver den. Det är vad vi gör som ska komma först, inte att vi agerar som representanter för någon teori. Alltså, på en samhällelig nivå behöver man förstå övergripande mönster i könsmakt-termer, men jag känner mig reducerad när det jag gör skulle vara något jag gör enbart för att jag har ett visst kön. Det är som att säga "svarta kan" eller "samer kan".

Ur "Linnea"

"Det var just så som det gick till

när kärleken hann upp Linneas liv

Det var för väldigt länge sen

Som dom sågs först

Det blev tyst

Sen sa han: Vi väntar på regn"

Lyssna på "Linnea"

-Den här sången handlar om vår mormor Linnea. Hon var storasyster i en skara på sex syskon och fick börja arbeta tidigt som dräng hemma. Hårt arbete utomhus. Hon hade så mycket ansvar och ingen egen tonårstid, det fanns ju inte då. Det var arbetet som gällde, hon var sällan på dans eller roade sig. Sedan kom Arvid, som såg mormor Linnea. Ingen annan karl såg åt henne, hon var inte påtagligt vacker eller stack ut på något sätt. Det var ett fantastiskt möte, de fann varann. Min mamma har berättat hur oerhört kärleksfullt det var. Han fick sånt liv i henne, det var verkligen en blomma som sprack ut. Men så dog han tidigt, de fick fem barn och två av dem dog också. Det var mycket sorg och mitt i sorgen när morfar gick bort så kom grannbönderna och såg ut åkrar åt sig. De trodde aldrig att Linnea skulle orka driva gården ensam.

Men fan heller, hon bestämde sig för att hon skulle driva gården, och hon blev den första kvinnan på Gotland som tog körkort. Hon byggde ut lagården, övertalade banken, och fick lån. Hon träffade aldrig någon annan, och med åren slöt hon sig. Hon la ner all sin kärlek på gården. Den hösten hon dog för fem år sedan brann lagården ner. Någon gång ska jag försöka skriva mer om henne.

Vår tid präglas ju av en slags upplevelseneuros, helt olik min mormors tid.. Här hade vi en kvinna som kunde koncentrera sig på att leva med gården, med naturen, år efter år, med allt vad det innebär, utan att träffa någon. En uthållighet som vi knappt kan förstå.

ARTIKELN HANDLAR OM