forts. intervju med Marie Nilsson

RELATIONER
Foto: Maria Östlin
”Jag kände mig otroligt frustrerad av det här girlpowerfenomenet som på ytan verkade stärka kvinnors självförtroende, och var kul och glammigt, samtidigt som det gjorde myten ännu starkare om lillflickan.”

Ur "Amanda":

"Vi har samma ögonbryn

Samma knubbiga små tår

Vi har samma skratt

Och tunt och rufsigt hår

Jag ser hennes första steg

Hennes längtan finns i mig

Lilla unge, jag finns alltid

Här för dig"

Lyssna på "Amanda"

-Amanda är min brorsdotter, och hon är ju något särskilt för mig eftersom hon bor där på samma gård där vi har växt upp både Josa och jag. Det är samma grind och samma rum, och samma vägar hon cyklar på. Det är samma skiftningar mellan årstiderna: höet ska upp och hon klappar alla djuren. Det är som att se sitt liv upprepas, en fantastisk känsla. Jag ser mig själv i en annan. Amanda spelar piano och när jag ser på hennes fingrar över tangenterna så ser jag nästan mina egna, jag får såna flashbacks. Både Bittis och Anneli har ju döttrar också, så det är mycket flickor runt oss. Jag har följt deras graviditeter så nära inpå, och när Bittis Nellie var fem veckor var hon med på turne´. Det är så underbart med småflickorna, Nellie är tre och Wilma, ett och halvt. Nellie kan alla våra låtar. Hon sjunger "Stolt att vara kvinna", det är jätteroligt, och så svär hon som en borstbindare för Josa gör ju det.

Det är inte samma sak som att få barn själv, det fattar jag, men vi är så nära varann i gruppen, så det känns lite som mina barn också.

Jag träffade en gång en kvinna som noterade att det som oftast betyder mest för kvinnor, kärleken till barnen, sällan finns beskrivet i musik eller litteratur, och jag kunde se på premiären av er show att många i publiken blev lite generade av den här sången, som om den var för privat?

-Det kanske är så. Antingen är man mamma eller så är man intellektuell och ska göra karriär. Det är fortfarande en uppdelning mellan de världarna – stora livet och lilla livet. Tänk vad få sånger det finns från en mamma till en dotter.

Den här sången handlar om alla döttrarna kollektivt runt oss i Ainbusk, Wilma, Emma, Amanda och Nellie, det ska bli underbart att se när de växer upp. Jag tycker också att det är så spännande att det är en alldeles egen främmande person som kommer ut ur ens kropp, en man måste lära känna. Alla bebisar är inte heller lika. Vi har delat det här så mycket vi fyra kvinnor, så jag kände att jag kunde skriva den här texten utifrån vad Anneli och Bittis har berättat för mig.

Det är viktigt för mig att betona att det inte bara är så att jag sitter och skriver texter, utan vi lever tätt ihop och många av mina texter föds ur de samtalen.

Ur "Maggans tur":

"Är det här allt?

Det måste va nåt mer

Det finns ett äventyr som är mitt liv

Nånstans långt bort

Det är min tur att bli lycklig!

Så hon tog vägen västerut

Med sin Ford Escort"

Lyssna på "Maggans tur"

- Det här är en roadlåt för tjejer. Hon det handlar om heter Magdalena "efter något bibliskt stort men kallas Maggan, hon kom från en liten ort" . Det är ganska typiskt för landsbygden. Man får inte heta något stort eller fint där inte. Jag älskar den här amerikanska Springsteen-romantiken, och jag har insett att karlar ofta är väldigt bra på att skriva stories i texterna, medan tjejer skriver hur man känner sig. Och en melodi bär ju sin gåta, om man säger, och jag kan inte lägga stories på en låt som det är mycket känsla i, det går bara inte. När Josa längtar efter kärlek så gör hon sån musik, och det blir inte en enda story-låt, men här fick jag i alla fall till en.

Ur "Gräsmattan blå".

"Tralahej hej, hopp, lyckliga jag

Jag har aldrig faktiskt inte älskat dig

Solen finns på natten

Och månen syns på dan

Allt sen den dagen då du lämnade mig

Så att ooooa – och när jag gråter

Är det glädjens tår

Ooooa-fast allting rasar

Bara fint jag mår"

Lyssna på versen i "Gräsmattan blå"

Lyssna på refrängen i "Gräsmattan blå"

-Det är en tvärtomlåt. Trotsig. Nej fan, jag ska inte ramla ner i det här deppandet. Samtidigt som man är sorgsen för att man inser att gräsmattor kanske borde vara gröna. Jag tycker själv att det är en jätterolig låt, med mycket humor. Men det tycker inte Josa, hon hatar den låten (skratt).

När man har levt ett par år efter den där typen av eländen är den rätt kul, den där raden "fast allting rasar-bara fint jag mår".

-Ja, jag tycker också det. Ibland måste man faktiskt ljuga lite för sig själv. Det är härligt att ljuga, man måste inte vara ärlig mot sig själv jämt, hur skulle man orka med det?

Du menar att man måste inte alltid gräva ner sig i varje känsla och skärskåda den och vara fullståndigt uppriktig och uppmärksam hela tiden

- Lite ytlighet och lite lättsinne, det är inte dumt ibland (skratt).

Ur "Gryningen":

"Kan du se hur jag prövar stegen

kan du se hur jag söker mig fram

Varje steg är mitt liv på vägen

Kan du se jag vill leva igen"

Lyssna på versen i "Gryning"

-Den hade vi väldigt mycket diskussioner om. Den handlar om att vilja leva igen. Jag har verkligen känt så att jag tappar livslusten i perioder. Herregud, jag har ätit cipramil, jag har gått i primalterapi, jungiansk terapi, kognitiv terapi, gruppsamtal och hela skiten .Jag tycker att det är jobbigt att leva, det är bara så. Men jag kämpar mig upp och jag försöker, och jag kan nu, med åldern, känna att jag hanterar situationen, och jag har förtröstan. Jag vet att dörren kommer öppnas igen, och den känslan kommer igen –lusten till livet. Och det är så underbart när den kommer.

Men vad gör du när du mår riktigt dåligt?

-Då avvaktar jag. Jag har faktiskt fått det rådet av en jungian. Avvakta, gör ingenting, och svaret kommer så småningom att visa sig. Våga låta makterna styra. Det är ett mycket bra råd.

En annan sak som jag fått lära mig är att inte vara så rädd för stora, dramatiska drömmar. Då händer det mycket i det undermedvetna, då rör det på sig. Den insikten lugnade mig mycket. Det som är bra är också bättre än det som är dåligt. Det låter självklart, men det är inte alltid självklart.

Det här är en låt som handlar om när man vaknar upp ur en mörk skuggdal. Det har också med hela naturförloppet att göra, med våren. Den cirkulära rörelsen finns ju i naturen själv, med vissnandet, dvalan, och så – uppvaknandet. Igen.

Som bonddotter kan jag verkligen längta efter vind och fuktig jord. Livet i stan är egentligen konstigt, bland annat ser man ju aldrig några riktiga stjärnhimlar.

Åsa Mattsson