- Livslön åt den som tar hand om en sjuk anhörig

RELATIONER
Foto: Hasse Eriksson
Åsa Moberg är journalist och författare.

En av rubrikerna löd: "60 vårdare på en månad". Ylva Bergmans artikelserie om åldringsvården här i Aftonbladet var skakande läsning om en dyster verklighet som alltför många människor har daglig personlig kontakt med. Det mesta av åldringsvården utförs dock av ensamma anhöriga som sliter dygnet runt med avbrott för oregelbundna och alltför korta sovpass.

SVT hade nyligen ett nyhetsinslag från Röda Korsets stödverksamhet för anhöriga som tvingas bli vårdare med mycket längre arbetspass än heltid. Bland annat ordnas möten där de kan träffa varandra. En replik brände sig fast: "Det är underbart att få komma hemifrån och koppla av en timme varannan vecka."

I reportaget uppgavs att 180 000 personer vårdar sina anhöriga hemma, men endast 9 000 får betalt för det.

I artikelserien fanns fler siffror, till exempel att 100 000 undersköterskor saknas i äldreomsorgen. De som tycker att de får otillräcklig hemtjänst i Stockholm har ökat från 26 till 46 procent mellan 1995 och 1998.

Och den kanske allra viktigaste upplysningen: "Minskningen av personal inom äldreomsorgen ökar belastningen på hustrur och döttrar." Personligen är jag övertygad om att det är denna ökade vårdbörda som ligger bakom kvinnors utbrändhet. Ett jobb kan vara hur stressigt och hopplöst som helst, det är ändå bara ett jobb. Mentalt kan man lätta upp tillvaron genom att fundera på att sluta, vilket många också gör.

Men man kan inte "sluta" som vårdare till en älskad anhörig som man vet att samhället inte kan ta hand om. Det gäller såväl gamla människor som funktionshindrade i alla åldrar.

Ovetenskapliga studier i bekantskapskretsen tyder på att praktiskt taget alla familjer har en, ibland flera, mycket vårdkrävande familjemedlemmar i olika åldrar. Somliga väljer att vägra förstå problemens vidd, för det ingår inte i deras planer att ha problem. Men de flesta kämpar heroiskt och ägnar mycket tid och kraft åt att försöka få tillgång till det stöd som rent teoretiskt ska finnas.

Det brukar lyckas dåligt. Tillspetsat kan man säga att samhällets hjälp är organiserad så att personalen ska få ordentliga kafferaster och slippa övertid. Tänk om de anhöriga som bokstavligen sliter som slavar ägnades något av samma omsorg.

Och tänk om politikerna kunde inse att alla människor borde få livslön, så att de dygnetruntarbetande anhörigvårdarna åtminstone fick samma lön som den underbetalda vårdpersonalen. De anhöriga arbetar fler timmar än några anställda, men de får ingen ersättning alls. Att ett sådant ekonomiskt utnyttjande av människors känslomässiga bindningar kan

förekomma är en skam, särskilt för en regering med rötter i arbetarrörelsen.

Åsa Moberg