Barn och ungdomar är inte lönsamma inom idrotten

RELATIONER
Krönikör: Hans Chrunak, 51, Simförbundets sportchef.

Idrotten får ofta kritik för den så kallade "barnifieringen". Med detta uttryck menar man att specialiseringen börjar långt ner i åldrarna och att utslagningen kommer i den känsliga puberteten.

Det är säkert så på ett och annat håll, att idrotten själv är den skyldige.

Men i mycket större utsträckning är det den dåliga anläggningstillgången i Sverige i kombination med hysteriska föräldra-ambitioner, som är den verkliga boven i barnifierings- problemet.

Den dåliga tillgången på träningstimmar, i alla idrotter, gör att "utslagningen" kommer när stimulansen blir för dålig. Du får som "medelmåttig" ungdom inte så många tillfällen i veckan och ofta på väldigt oattraktiva tider.

Självklart blir det en understimulering och 15-16 åringen väljer att sluta.

När det gäller föräldrarnas bidrag till barnifieringen, så är de många. Det vittnas om lagsporter där föräldrar, ofta själv före detta idrottare, engagerar sig som ledare/tränare och med stor tydlighet favoriserar och matchar med egenintresse. Bästa uppställning på plan är tyvärr vanligt i allt för unga åldrar.

Ett annat sätt som föräldrar har stor negativ inverkan, är väl av förening, eller snarare bristen på att vilja välja förening.

Hörde en "tennis-mamma" på fullt allvar uttrycka sin ilska över tennisklubbens oförmåga att ge sonen tillräckligt med träningstid. På förslaget, byt klubb, blev svaret snabbt och tydligt; "Min son skall vara med i bästa klubben".

Det handlar om status att vara med i "rätt klubb". Med all sannolikhet mycket mer status för föräldern än för barnet.

Privatisering av våra idrottsanläggningar har i många fall inneburit klara förbättringar i driften, men också ett problem.

Barn och ungdomar är inte lönsamma.