– Jag får ofta höra ’Res hem till Kina’

Astrid Trotzigs debut handlade om Korea

RELATIONER
Foto: Mikael Gustavsen
– Jag minns att jag gick upp till min förläggare och sa att det inte kommer att gå bra

En kvinna försvinner spårlöst.

Vad kan ha hänt henne? Och vem var hon egentligen?

Det är temat i Astrid Trotzigs nya roman ”Ibland undrar jag om jag minns rätt”.

Varje år anmäls 5 000 svenskar som försvunna. De flesta kommer tillbaka men inte alla – deras öden förblir okända.

– Jag har alltid varit fascinerad av försvinnanden. Vad som kan ligga bakom, hur de anhöriga reagerar, säger hon.

– Jag känner människor som haft närstående som försvunnit och de säger att det värsta är ovissheten, att inte veta vad som hänt.

– Det kanske låter pretentiöst men idén till boken fick jag en kväll precis innan jag somnade. Jag började tänka på Odyssevs, som var borta i 20 år innan han återvände hem. Men man är inte densamma efter så lång tid. Hur kommer livet då att gestalta sig?

Astrid Trotzig väckte stort uppseende när hon debuterade 1996 med den självbiografiska berättelsen ”Blod är tjockare tjockare än vatten”. Den handlar om hennes resa tillbaka till Sydkorea, det land hon föddes i 1970. En polis hittade henne övergiven i Pusan och hon placerades på ett barnhem. Det finns inga uppgifter om hennes bakgrund, ursprung eller biologiska föräldrar.

Vid fem månaders ålder adopterades hon av ett svenskt par och har växt upp i Sverige. Som många andra adoptivbarn brottades hon med frågan: Vem är jag? När, var, hur är jag född? Och svårigheten att förstå och acceptera att hennes biologiska mamma lämnade bort henne.

”Blod är tjockare än vatten” fick lysande recensioner. Kritikerna beskrev den som konstnärligt helgjuten, stark och smärtsam.

– Det är en stor skillnad att ha varit där. Att ha hört ljuden och känt dofterna. Nu har jag mina egna minnen från landet, en bekräftelse på att det finns men att jag hör hemma här.

Astrid Trotzig säger att hon sen barnsben varit ett tacksamt objekt för glåpord. Redan i sandlådan kallades hon för tjing-tjong.

– På tunnelbanan eller när jag är ute på stan och går är det väldigt vanligt att folk säger till mig: Res hem till Kina! Och jag har alltid med mig mitt pass så att jag kan bevisa att jag är svensk. Den nordiska passfriheten gäller bara för folk som ser ut som nordiska människor.

– Det begås fler brott med rasistiska förtecken i dag än för fem år sen. Numera ser man sällan skinheads på stan. Rasisterna ser inte ut så längre. De arbetar politiskt och kan infiltrera samhällskroppen utan att det märks.

Även i Sydkorea såg hon exempel på främlingsfientlighet.

– Det finns en djupt rotad koreansk nationalism som tar sig olika uttryck. En koreansk kvinna ska inte uppträda tillsammans med västerlänningar och att som korean inte kunna språket anses suspekt.

Efter framgången med sin förra bok fick Astrid Trotzig det prestigefyllda arbetet som redaktör för BLM, Bonniers Litterära Magasin.

– Nu har jag varit föräldraledig i två år och skriver på en ny roman. Jag försöker intala mig att det finns ett liv efter utgivningsdatumet.

I likhet med många andra unga författare tycker hon att förlagen är dåliga på att lansera dem.

– Ger man ut en bok så vill man väl att den ska bli läst och såld? Jag har fått höra att det inte är någon idé att satsa på marknadsföring. Samtidigt kan man lägga ut tusentals kronor på John Grisham – som om han behövde någon reklam.

– Jag vet att det finns författare som tycker att det är att sälja sin själ att sitta i ett soffprogram i tv. Att det är mycket finare att vara smal och elitistisk och bara sälja några få exemplar i tysthet.

Astrid Trotzig delar inte den åsikten.

– Är det inte underbart att Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” säljer i stora upplagor? Han skriver skönlitteratur av hög kvalitet men tycker inte att han är för märkvärdig för att sitta i TV-soffor eller att tala med kvällspressen och damtidningar.

Ingalill Mosander