Det behövs fler rumpnissar i tv-nyheterna

RELATIONER
Åsa Moberg är journalist och författare.

En palestinsk flicka i Gaza står med en grupp kamrater och försöker ivrigt få ordet för att berätta vad som hänt. Hon kan vara sju eller åtta år. Först blir hon avbruten av pojkarna men sen säger någon strängt: Låt henne berätta nu! Och flickan berättar om israelernas attacker: Då kom dom och sköt, och det huset brann ner helt och hållet och det där huset brann ner till hälften...

Hon pekar mot några sotiga skräphögar.

Detta ser jag i SVT 1 i PeÅ Holmquists dokumentärfilm ”Ord och sten – Gaza 2000” som jag inte alls hade planerat att titta på. Av alla uttjatade konflikter i världen måste detta vara den mest diskuterade, fotograferade, på alla vis dokumenterade. Eller?

Det är första gången jag hör ett barn berätta om den. En liten flicka. Hon är inte snyftande eller ens tårögd, bara barnsligt förundrad. En tydlig underton hörs i hennes ord: Hur kan dom göra så mot oss?

Att hon får komma till tals har säkert att göra med att filmaren är svensk och att han vistats länge i området, på andra villkor än nyhetsjournalisterna.

Flickan är en ovanlig kontrast mot den monotona nyhetsfloden med krig, katastrofer och olyckor, som annars får mig att allt oftare avstå från nyhetsprogrammen. Aktuellt kan en lördagskväll i början av mars kosta på sig en hel sändning med enbart inköpta utlandsproducerade inslag.

Inte en enda svensk röst, förutom i studion. Efteråt kändes det ungefär som när man stått en stund i matbutiken och betraktat det enorma utbudet av internationella såser på flaska, burk och påse. Vem har bett om detta? Vems valfrihet är det fråga om?

Det är inte bara de svenska rösterna som allt mer försvinner ur tv-nyheterna, det är ett svenskt sätt att tänka, vad nu det kan vara. Man märker tydligt när det saknas. Då blir det inte en kvinna på nyhetsbilderna, och knappast något barn. Absolut inte någon liten flicka som dessutom får tala.

För några år sedan fick SVT:s lysande Afrikakorrespondentpar Marika Griehsel och Simon Stanford barn. I en intervju fick den nyblivna modern frågan om hon skulle byta jobb. Nej, men hon fick förstås avstå från besök på farliga krigsskådeplatser, sa hon, en småbarnsmamma rör sig i andra miljöer.

Jag tänkte förväntansfullt: Åh, vad kul det ska bli att få se nyhetsinslag från miljöer där småbarnsmammor i Afrika rör sig!

Mycket bra har paret Griehsel-Stanford gjort sen de blev föräldrar. Men inte från småbarnsmiljöer. Tänk om det kunde få märkas att även utrikeskorrespondenter kan vara föräldrar. Om man regelbundet kunde få se nyhetsprogram som genomsyrades av Astrid Lindgrens och all världens barns berättigade fråga: Voffo gör dom på detta viset?