Först efter ett år orkade Inger berätta hemma

Stressad till misstag och prickad. Två erfarna sjuksköterskor berättar om livet efter anmälningen.

RELATIONER

Sjuksköterskan Inger, 50, har fått en prick av ansvarsnämnden.

– Det tog mer än ett år innan jag berättade för min man att jag blivit anmäld.

Foto: Börje Thuresson
Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Ordentlig och kontrollerande. Inga modeord precis.

Men operationssköterskan Inger berömmer sig av att vara bådadera.

I hennes arbete ingår bland annat se till att alla tillbehör är på plats inför operationen – och att de är ute ur patientens kropp innan han eller hon sys igen.

Sommaren 1999 gjorde hon en miss.

– Jag borde inte ha varit på jobbet den där dagen. Jag var ur balans, det hade hänt saker i mitt privatliv, säger Inger.

– Det var snackigt på salen. Jag var irriterad. Det bidrog säkert till min ouppmärksamhet.

Under en hjärtoperation blev en kärlklämma kvar i en patient. Inger upptäckte misstaget efter tio minuter och patienten fick öppnas upp på nytt för att klämman skulle plockas ut.

– Så här i efterhand tycker man att kirurgen skulle ha sett den också. Men formellt är det jag som har ansvaret, säger hon.

Ärendet anmäldes enligt Lex Maria till Socialstyrelsen, som skickade vidare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. I december förra året blev hon varnad.

Händelsen har inte lett till någon principdiskussion på jobbet.

I stället har hon mötts med tystnad.

– En enda av mina kollegor frågade mig hur jag mådde.

– Det blir en skam. Det är upp till mig att prata om det, men det är inte så lätt.

Hennes arbetsledare chefsköterskan har inte pratat med henne om vad som hände. Däremot har klinikchefen och hon haft ett par samtal, vilket hon är tacksam för.

Inte ens hemma berättade Inger om vad som hänt förrän efter ett år.

Anmälan har tagit henne hårt.

– Det är ett sorgearbete. Min syn på mitt arbete har förändrats.

Men hon har inte övervägt att byta jobb.

– Att jag orkar gå vidare beror på att jag har jobbat i så många år. Jag vet att ”det där är inte jag”. Mitt uppe i alltihop är jag ändå glad över att det inte var någon ny. Det kan knäcka självförtroendet otroligt. Många tar åt sig och bryter samman.

Stressen gjorde att Gun missuppfattade kollegan

Gun jobbar på en större förlossningsavdelning sedan många år.
Pressen läggs på mer och mer. Inget stimulerar

I september 1999 var det full fart. Fyra operationer pågick. En femte, akut operation, startade.

Gun övervakade de pågående operationerna och skyndade för att byta av en kollega som slutat för dagen.

På vägen dit bad den kollega som hade hand om den akuta operationen om hjälp. Det droppade blod från en transfusionspåse med blod. Gun missuppfattade henne och gjorde fel. Hon bytte blodpåse och satte ett övertryck i systemet vilket ledde att det kom in luft i systemet. Det kan vara livsfarligt.

I december kom domen: En varning.

– Man får sig en tankställare. Inombords känner jag att det är jobbigt. När jag går hem, när jag är hemma tänker jag på det, säger Gun.

– I början ville jag inte befatta mig med den apparaten.

Nu gör hon det.

– Jag har lite lagt det åt sidan, jag vill gå vidare nu.

I sin inlaga till Ansvarsnämnden beskrev hon den stress och den press hon kände den aktuella dagen. Hon tycker att den blir allt värre.

– Pressen läggs på mer och mer. Inget stimulerar. Folk drar sig härifrån. Och då blir det tuffare för oss som är kvar.

Ändå tänker hon stanna.

– Jag är gammal nu, att hitta på något annat skulle kännas konstigt. Jag kan bara det här. Och jag tycker om mitt yrke.