- Här skulle bli bra för dem att bo

1 av 5 | Foto: Sara Ringström
Längs Bägersta Byväg i Enskede bor många barnfamiljer och planerna på att lägga ett hem för narkomaner och hemlösa där var inte populärt.
RELATIONER

forts. flyktingboende

Curt Hägerklo tycker att grannar har för mycket att säga till om när man ska bygga till flyktingar och andra "icke önskvärda".

- Det är en svaghet med bygglovshanteringen att du kan överklaga utan att ha ett enda sakskäl.

Har du någon förståelse för att folk är oroliga?

- Ja, det kan jag väl ha. Det är småstölder kring våra anläggningar och familjer krisar. Det är inga helgon som kommer. De tar inga miljöhänsyn och har en annan syn på till exempel sophantering. Det blir en kulturkrock. Jag tycker att vi ska ha anläggningar med personal, där man lär sig de här sakerna.

Skulle du ha något emot att ha en flyktingförläggning som granne?

- Ja, ärligt talat skulle jag det.

BLACKEBERG. - Vi känner oss överkörda. På dem som bor i villaområden lyssnar de, säger Marianne Reuters där hon står i dörrkarmen till sitt sovrum på sjunde våningen i ett blekt hyreshus i Blackeberg.

- Blackeberg var det enda stället som fanns kvar. Vi har inga hus som kan tappa taxeringsvärde, säger Kerstin Råke, 66. Hon sitter på sängens solgula överkast bredvid Ulla Ringdahl, 47.

Tillsammans samlade de in 747 namnunderskrifter mot byggandet av 26 lägenheter i sju tillfälliga envåningshus på en bollplan i Stockholmsförorten Blackeberg. Listan hängdes upp i trappuppgångar och på biblioteket.

Nu är det snart dags igen. För några veckor sedan röstade stadsbyggnadsnämnden igenom förslaget. De fyra kvinnorna planerar att överklaga.

- För oss handlade det om naturen, säger Ulla och letar efter protestlistan i sin svarta portfölj som rymmer de flesta papper som rör ärendet.

Hon och de andra är upprörda över att de blev utpekade som invandrarfientliga på informationsmötet.

- Vi skulle protestera lika mycket om det gällde studentbostäder som skulle störa vår natur, sällsynta blommor och växter, fyller Marianne i.

Precis som i Sundby urartade informationsmötet till ett verbalt slagsmål mellan olika falanger.

- De presenterade fina radhus, röda med vita knutar och här sitter vi i 50-talshus där det blåser rakt genom väggen. Det stack folk i ögonen, säger Ulla.

På vägen ner till bollplanen passeras Ullas hus.

- De vill vräka ut 200 personer där vi plockar svamp och blåbär. Vi promenerar där med förstånd, men flyktingar kan inget om allemansrätten, suckar Kerstin.

- Först planerades koloniträdgårdar här. Det skulle gagna oss som inte har några trädgårdar, säger Ulla.

- Ansvaret för flyktingar ligger inte på mig. Jag vill bara bevara bollplanen.

BLACKEBERG. - Jag trodde inte att det var möjligt med ett sådant hatfyllt möte i Sverige. Det var som om man satt en strålkastare på något väldigt ömtåligt, säger Barbro Stegmann, 47.

Hon pratar om informationsmötet om flyktingbostäderna på bollplanen. Ett möte som förde de fem samman som nu sitter i det ljusa vardagsrummet hemma hos Anna-Britta Nitschman, 63, och Hans Nelsäter, 67, i ett rött trevåningshus på Björnssonsgatan.

I soffan sitter Johnny Nilsson, 32, i svarta skinnbyxor och med ring i ögonbrynet. Hans balkong vetter ut mot bollplanen. I januari stod han och ytterligare en Blackebergsbo sju kvällar i Blackebergs tunnelbana och samlade in namn. 120 personer skrev på att de välkomnade flyktingar.

- Vår tanke var att visa att det fanns andra tankar i Blackeberg än de som märktes på det hemska mötet.

- När två kulturer möts kan det säkert uppstå problem, men jag tror att Blackeberg skulle bli ett bra ställe för dem att bo på, säger Anna-Britta och bjuder på fruktkaka och te.

- Platsen är bra vald. Avskild men ändå nära till skola och daghem, säger Hans.

Alla har de funderat över att bli fadderfamiljer om det blir några bostäder nere på bollplanen.

- Läxläsning, sagoläsning, det finns så mycket man kan göra, säger Hans.

- Jag utgår från flyktingarna. Att de får det bättre. Visst kan det hända att vissa saker blir lite sämre. Men jag tycker inte att man kan tjafsa om fågelarter eller kolonilotter i samma mening som man talar om människor som kämpat för sina liv, säger Johnny upprört.

SOCIALFÖRVALTNINGEN. Morgan Eklund på socialförvaltningen i Stockholm har jobbat med missbrukare och hemlösa i snart 25 år.

- Det är ingen populär grupp direkt, säger han och skrattar uppgivet.

Han berättar att tvärtom mot vad folk tror har prostitution och knarkhandel försvunnit när hem byggts upp och det blivit mer folk i rörelse.

- De här människorna finns ju runt omkring oss i stan. För mig är det enkelt. Det måste vara bättre att ge folk en plats att bo på än att de ska bo på gatorna.

Skulle du ha något emot att bo nära ett hem?

- Nej, det skulle jag inte ha. Jag känner redan de flesta av dem.

ENSKEDE. Längs Bägersta Byväg i Enskede ligger små trähus tätt. På var och varannan uppfart sitter en liten basketkorg eller så hänger en gunga i ett träd på tomten. På andra sidan vägen breder ett granklätt fält ut sig under kraftledningar. Där skulle ett hem för hemlösa, narkomaner och psykiskt sjuka byggas.

- Jag engagerar mig inte i lokala frågor i vanliga fall. Men att placera ett förvaringshem, utan att ge vård, mitt i ett bostadsområde är ytterst olämpligt.

Olga Vaculik, 49, är en av Enskedes invånare.

- Vartannat hus har små barn. Det ligger två dagis i närheten och en stor lekplats.

Det var många föräldrar som engagerade sig. Totalt skrevs 250 protestbrev till stadsdelsnämnden Enskede/Årsta. Olgas dotter har hunnit komma upp i tonåren.

- Häromdagen var det en påtänd kille som besvärade min dotter. Det ligger redan ett hem i området och många narkomaner håller till här borta på Sockenplan.

Olga och hennes familj har haft inbrott två gånger.

- En gång var det så illa så de fick komma och reparera. De hade festat, spytt och hackat sönder saker med en yxa.

- Det var fruktansvärt. Det värsta är inte att de tar saker eller pengar, utan att varje gång man närmar sig huset är man rädd för att någon ska ha varit där igen.

Det blev inget hus för hemlösa. Kombinationen av farliga kraftledningar och grannarnas protester gjorde att ärendet las ner. Förklaringen till de starka känslorna är enkel, anser Olga Vaculik.

- Man vill inte vara rädd.

Christina Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM