– Jag har massor av kärlek

Foto: Andreas Lundberg
Älvor, övernaturliga väsen som i svensk tradition uppträder kollektivt och tänks hålla till ute i naturen, vanligen i kullar, gravhögar, berg och skogar. Ordet älva är en femininform av det fornnordiska alf och motsvaras av tyska Alp ('mara') och engelska elf, plur. elves (den vanligare engelska termen ”fairy” har litterärt ursprung och är lånad från franskan). Bilderna är montage.
RELATIONER

Hon slog igenom som den tuffa mamman i ”Tsatsiki, morsan

och polisen”. Hon har blivit utnämnd till Sveriges sexigaste kvinna. Men varför tvivlar hon på sig själv? Aftonbladet Söndags Fredrik Virtanen har träffat Sveriges nya heta stjärna – Alexandra Rapaport.

 Var är mitt knark?

Alexandra Rapaport skriker, en försvunnen påse låtsasknark kan irritera onödigt mycket.

Sekunden senare är det lugnt igen. Ensemblen börjar om, repetitionerna på Uppsalas anrika stadsteater går vidare. Det är en månad kvar till premiären och allt är som det brukar: lätt kaotiskt, sökande, prövande.

Teatern sätter upp en moderniserad version – med hiphop och techno – av det grekiska dramat ”Elektra”. Premiären hölls på kvinnodagen 8 mars och i regissör Birgitta Englins version handlar den om invandrarflickors svårighet att passa in i det svenska samhället och i hemländernas traditioner, ett tema som använts även i succéfilmerna ”Vingar av glas” och ”Jalla! Jalla!”

– Birgitta har burit med sig den här pjäsen i flera år. Kanske har invandrare blivit mer synliga. Men vår bild av problemet är betydligt svartare, ”Jalla! Jalla!” är en komedi, säger Alexandra Rapaport ett par veckor senare när hon rusat in på restaurang Sturehof i centrala Stockholm, slagit sig ner och beställt sashimi till förrätt.

Alexandra Rapaport är upprymd och intensiv, uppspeedad efter den allra första dagens inspelning av Fredrik Lindströms filmkomedi om mediabranschen, ”Känd från TV”.

– Ja, det kan absolut bli schizofrent att spela in den på dagarna och göra ”Elektra” på kvällarna. Rollerna står i motsats till varandra. Men jag har tågresan till Uppsala att förbereda mig på, pustar Alexandra Rapaport och verkar anstränga sig för att lugna ner sig en aning och svara på frågor.

Hon slog igenom förra vintern som den tuffa morsan i ”Tsatsiki, morsan och polisen”, sågs på tv i julhelgen som den yppiga vicomtessan i ”Herr von Hancken” och kommer i höst i actionthrillern ”Livvakterna” – uppföljaren till ”Noll tolerans” – med Jakob Eklund och Samuel Fröler. Du kan också se henne på bio i Dan Yings familjedrama ”Hem ljuva hem” med Mikael Nyqvist och Kristina Törnqvist.

Alexandra Rapaport är i ropet.

– Nu, ja. Men egentligen har jag bara haft flyt med jobb i ett år. Det är ingenting. Jag kan vara borta igen om ett halvår. Jag är rätt skeptisk till den här hypen som är kring mig. Snart kommer nästa tjej, och sedan nästa ... säger Alexandra Rapaport lite onödigt pessimistiskt.

Är du ärelysten?

– Ja, absolut. Jag är jättekarriärssugen, jag vill till varje pris ha bra jobb och det är därför jag jobbar så hårt nu, för att få valmöjligheter.

Känner du dig stressad av att vara mitt i karriären?

– Ja, speciellt nu när jag har allas blickar på mig. Det skrämmer skiten ur mig. När man jobbar underifrån och misslyckas är det ingen som lägger märke till det. Fiaskar vi nu, med till exempel ”Elektra”, är det Alexandra Rapaport som fiaskar. Det kan jag få ångest av.

Vad gör du när du får prestationsångest?

– Jag försöker hålla mig för mig själv. Kollar en film, tar ett bad och försöker sova. Om jag börjar tänka på det för mycket blir det en ond spiral.

Varför har just du blivit en av de nya stjärnorna?

– Ja, det där vågar jag knappt tänka på. Jag har varit så inriktad på att det ska gå bra för mig, att jag ska ha jobb, bli erkänd, så jag vågar inte stanna upp och fundera på det. Då är jag rädd att det ska försvinna. Det känns som att det är på låtsas och att det vilken dag som helst är borta. Det känns overkligt, det känns inte som jag.

För att du är en bluff eller för att du inte är värd det?

– Ibland kan jag känna att det är kejsarens nya kläder och ibland så känner jag att jag är värd det. Men för det mesta känns det som att det handlar om nån annan. Jag kan inte fatta att folk vet vem jag är, det är overkligt. Det kan chocka mig för jag beter mig inte som att jag blir igenkänd och det kanske jag borde göra. För jag kan fortfarande knuffas i tunnelbanan och se ut som hell när jag går ut, skrattar Rapaport.

Blir det extra stressigt i en bransch där det finns allt färre bra roller ju äldre man blir?

– Ja, gud ja, det är ju inte ”jippie!” när jag hittar ett grått hår.

Kan du känna att du måste vara mera ödmjuk för att inte trampa andra på tårna?

– Nej, jag tänker inte så. Jag tror inte att jag är divig. Jag har alltid varit temperamentsfull och högljudd och tagit plats, det är ingenting nytt. De som känner mig sedan gammalt vet det.

Blir ni ”riktiga” skådisar störda av att andra, oftast snyggingar som inte skulle klara av att spela teater, får film- och tv-roller?

– Nej?jag blev skitglad när jag läste att Petra Hultgren (fd Fröken Sverige) kom in på scenskolan för jag hade faktiskt tänkt på att hon blivit mycket bättre i ”Vita lögner”.

– Men jag kan bli störd om någon blir hajpad som att den är bättre än vad den är bara för att den är vacker. Men om man är fotomodell och jättebra så är väl det kanon, men samtidigt tycker jag att berättandet i film och tv blir lidande om alla ser ut som fotomodeller, det blir inte verkligt.

– Jag tror inte att scenskolan är den enda vägen. Nu spelar jag mot Johan Rheborg som jag tycker är en jävligt bra skådis och han har inte gått scenskolan. Det finns många som gått där som är dåliga också.

Hade du varit lika framgångsrik om du varit en lika bra skådis men inte lika snygg?

– Det vet jag inte.

Är det jobbigt att tänka på det?

– Jag tänker mycket på det. Jag påstår inte att jag är så jävla snygg, men man försöker alltid göra det bästa av sitt utseende. Särskilt när man jobbar med det jag gör. Det är inget kul att gå till en plåtning med Aftonbladet och känna ”fan vad ful och äcklig jag är i dag”. Det jag kan trösta mig med är att ”Tsatsiki”, mitt så kallade genombrott, inte var någon ”snygga bruden-roll”. Där var jag snarast lite tillfulad, även om jag skulle se cool ut. Det är jag glad för.

Bedöms kvinnor och män olika i din bransch?

– Det är nog lättare att ta sig fram som kille bara man är jävligt begåvad, man behöver inte vara snygg. Man kan till och med ha fördel av att vara ”ful”, det kallas ”karaktär”. Killar kan till och med få spela hjälteroller även om de inte är snygga, det får man aldrig som tjej.

– Men kanske håller det där på att förändras. I till exempel filmen ”Hans och hennes” är ju både Jonas Karlsson och Johanna Sällström liksom tillfulade och nedtagna rent utseendemässigt. Det är inte snygga killen och snygga tjejen som får varandra.

Hur kändes det att bli utsedd till ”Sveriges sexigaste kvinna”, av en jury med lesbiska kvinnor i tidningen QX?

– Ja, för fan, det kändes bra! Jag var asstolt.

Har du tänt på en kvinna någon gång?

– Nej, inte sexuellt.

Varför blev du skådespelare?

– Det började redan när jag var liten, jag har alltid spelat teater. Något annat har inte funnits.

Hur kändes det när du först inte kom in på scenskolan?

– Jag trodde att det var helt omöjligt att komma in när jag sökte första gången och hamnade i sista provet. Då tänkte jag att ”det här var väl inte så svårt” så då sprallade jag runt och gjorde bort mig och åkte ut.

– Året därpå trodde jag i sista provet att jag var helt chanslös, jag gick omkring som i en dimma av ångest. När jag kom in kändes det bara helt overkligt och sommaren innan jag skulle börja gick jag in en depression. Portarna till himmelen skulle ha öppnats, men istället kände jag bara att de valt fel.

Du började sedan med Kanal 5:s såpa ”OP:7”. Det är väl inte okej i skådiskretsar?

– Nä, det var väl några rynkade näsor där i början, alla hade fått teaterjobb utom jag, he-he-he. Jag fick glittra med Magnus Uggla på ”Börsen” och vara med i såpa på Femman. Det var väl inte typiskt ? men det blev en lyckträff!