”Jag var svartsjuk på Tarzans Jane”

Jane Goodall, 66 år, har studerat schimpanser på nära håll - i 40 år

1 av 4 | Foto: HERBERT HOFER
Schimpanserna lever farligt i Afrika. För 100 år sen fanns 2 miljoner individer. I dag finns en tiondel kvar. Dessa 200 000 hotas dels av att schimpansköttet anses vara en delikatess och dels av skogshanteringen som skövlar deras landskap. Schimpanser är också populära djur att fånga och visa upp på zoo, alternativt på cirkus. Jane Goodall arbetar på en världsomfattande insamling för deras överlevnad. Hon har kämpat för schimpanserna i 40 år.
RELATIONER

I dag är hon doktor i etologi, läran om djurs beteende. Hon är expert på schimpanser och har lärt oss att vi inte är så olika våra kusiner. Men när hon började sina fältstudier som tonåring för 40 år sen var hon tvungen att ha med sin mamma ut i Afrikas djungler som förkläde.

Hon är liten och tunn, med det grå håret draget tillbaka i en slät hästsvans. Jane Goodall är 66 år och har levt i 40 år med sina schimpanser.

"Sina" schimpanser är inte rätt. Hon har varit en respektfull observatör, inte lekt apa själv, så att säga, även om hon inleder sin föreläsning med ett oo-oande, som är schimpansernas hälsningsfras.

Jane Goodall var inte som andra snälla flickor i England på sin tid. Hon berättar om sin ekonomiskt fattiga barndom och sin kamp för att få ägna sig åt sin passion, vildmarksstudier.

- Vi hade inte råd ens med en cykel, i efterkrigstidens London. Det var då otänkbart att en ung flicka, utan formell universitetsutbildning, skulle få ägna sig åt studier av schimpanser i Afrikas djungler.

- Jag hade alltid känt att jag var ägnad åt det livet. När jag såg filmen om Tarzan, med den bleka och mesiga Jane vid sin sida, kände jag att jag skulle ha passat mycket bättre för den rollen, berättar hon.

Hon blev inbjuden till Kenya av en vänfamilj och i Nairobi träffade hon Louis Leakey på naturhistoriska museet. Han inspirerade henne att börja studera schimpanserna i deras naturliga habitat.

Men först måste någon övertalas att finansiera studien. Det blev en rik amerikansk affärsman som gav startplåten till studien. Det svåraste hindret var dock socialt. Det var inte möjligt att skicka en ung kvinna på egen hand ner till Afrika för att leda en studie i vildmarken.

Men Jane hade en mamma som förstod hur stark hennes dotters längtan var till djungeln. Hon bestämde sig därför för att åka ner tillsammans med Jane.

De satte upp läger vid Tanganyikasjöns strand. Där upprättade också mamman en liten fältklinik, där hon gav enklast tänkbara vård till de lokala fiskarna vid sjön.

- Hon kallades för den vita trollkarlen, hon ägnade sig åt "vit häxkonst". Det var väldigt viktigt för oss, för därigenom fick vi en kontakt med lokalbefolkningen. Nu blev vi mycket goda vänner och fick god hjälp av dem i våra studier.

Goodalls studier var tålamodsprövande. Schimpanserna var rädda och skygga, som alla vilda djur, och det tog flera månader innan de accepterade Goodalls närvaro.

- Det var mycket deprimerande i början, skriver hon i en av sina böcker, In the shadow of man, I människans skugga.

Men hon fick sin belöning, tre månader efter att hon hade anlänt. Tre schimpanser betraktade henne på avstånd. Hon satt ensam på en klipphylla med sin kikare och kanske var det just att hon var ensam som gjorde henne mindre skrämmande. Schimpanserna granskade henne och gick vidare, men flydde inte.

Strax därefter kom hela sällskap av schimpanser förbi i dalgången och kastade nyfikna blickar upp på varelsen på klipphyllan.

Det var början till en livslång bekantskap och vänskap. Den babyflicka som Jane Goodall då såg var Fifi, som i dag är drygt 40 år gammal. Schimpanser kan leva i 60 år.

Efter fem månader flyttade Vanne Goodall, Janes mamma, hem till England och Jane fick vänja sig vid ensamheten i lägret. Efter ett drygt år fick hon besök i tältlägret av schimpanser, som hade upptäckt de kvarglömda frukterna på tältbordet.

Den dagliga frukten i tältet utgjorde också en kontroll av vilka som var högst i rangskalan bland schimpanserna och ett sätt att kommunicera med dem.

En dag dök Hugo van Lawick upp. Han var utsänd som fotograf och de blev snart ett par. De arbetade tillsammans i många år, fick en pojke, Hugo, som fick tillbringa sin babytid i en bur, för att skyddas mot angrepp från schimpanserna och andra vilda djur.

För schimpanserna är våldsamma och deras bett kan vara dödliga. De är särskilt elaka mot utomstående och de grymmaste striderna utkämpas mellan rivaliserande hannar från olika stammar. Men Jane Goodall har också sett hur honor med tonårsdöttrar ger sig på andra bebisar och äter upp dem.

Det är Jane Goodall som har lärt oss att vi inte är ensamma verktygsmakare på jorden. När hon fann att schimpanserna tillverkade verktyg ändrades synen på oss själva.

Genom sitt närgångna studium fann hon att schimpanserna rensade kvistar och grässtrån, så att de skulle fungera som termitfångare i de stora stackarna.

Hon har även rapporterat om schimpanser som griper efter vapen, ofta påkar, för att försvara sig. Den konsten delar de också bara med människan.

Hon fann också att schimpanserna hade ett känsloliv, de hade personligheter.

- Ett av de små schimpansbarnen dog av sorg, några veckor efter att hans mamma hade dött, berättar Goodall. Han tynade bort helt enkelt.

Även om Jane Goodall betraktar sig som en observatör och inte som en som lever med schimpanserna, så har hon ett nära personligt förhållande till dem.

Hon har döpt alla i kolonin, vilket ansågs helt förkastligt av den vetenskapliga världen.

- De tyckte vi skulle numrera dem! säger Jane Goodall och kallar Flo nummer 26 bara för att visa hur löjligt det vore.

Det är genom namngivningen som hon har kunnat förmedla sina anekdoter om djuren på ett fängslande sätt.

Hennes favorit verkar vara Flo, en rufsig sexbomb med trubbig näsa, att döma av hannarnas intresse för henne. Flo var en fenomenal morsa och mormor:

- Det jag lärde av Flo var hennes glädje i barnet. Jag försökte alltid tänka på det i mitt förhållande till mina egna barn och barnbarn. Att ha en baby är enormt kul, man ska leka och skoja och skratta. Det gjorde Flo.

Mammans roll i schimpansfamiljen är helt dominerande. Det är honorna som tar hand om barnen. Papporna har ingen känsla för vem som är hans ungar.

Honorna följer sina barn och barnbarn genom generationerna. Syskonen står varandra också mycket nära. Äldre syskon hjälper de yngre.

Den stora skillnaden mellan männi- skan och schimpansen är språket, att kunna redogöra för sina minnen. En schimpans kan inte föra sina erfarenheter vidare, annat än genom gester. Men schimpansens DNA-profil motsvarar ändå vår till 98,6 procent.

- En schimpans som växer upp utanför sin vanliga miljö kan inte använda sig av gräsredskapet för att fånga termiter. Det gör bara de schimpanser som har sett på sin mamma och lärt sig jobbet, säger Goodall.

Som exempel visar hon en bild på två schimpansungar, som i djup koncentration följer mamma Flo, som pillar ner ett skalat grässtrå i en termitstack för att fånga upp läckerheterna.

"

FAKTA/ Jane Goodall

Emily von Sydow

ARTIKELN HANDLAR OM