Förlåt att jag inte lever som jag lär

RELATIONER
Krönikör: Belinda Olsson, 26, är journalist och chefredaktör för Sourze.se.

Man ska leva som man lär säger de. Och det verkar gälla feminister i allra högsta grad.

Lyssnar man på Eminem eller vill gå ner tre kilo så utbrister någon genast "Ha! Du är ingen riktig feminist" eller "Jag hade rätt, det går inte att genomföra allt det där ni säger".

Det glittrar i ögonen på dem när de kommer på mig.

Kanske är det mitt eget fel. Jag kanske går runt och låter som om jag lever som jag lär hela tiden. I så fall ber jag om ursäkt.

Men det är något annat också. De gottar sig åt minsta lilla "snedsteg" (eller om det visar sig att man inte är ett enda stort hiphopkollektiv - jag å alla mina feministkollegor i samma ålder - så blir det skit för det också).

Varför ska det alltid förväntas av feminister att vi ska hålla ihop? Och gör vi inte det så får vi höra att "jamen det går ju inte att vara feminist för ni kan ju inte hålla ihop ens 10 stycken".

Bara för att man är feminist och vill spränga samhällsordningen som upprätthåller normer som man betackar sig för är man ju fortfarande en produkt av sin miljö och sina demoner. Det går inte över bara så där.

Jag växte upp med Frida, Starlet och Mitt livs novell, med lärare som såg bort när killarna drog en i behå-banden så hårt att man fick tårar i ögonen, med ständig ågren över en kropp som aldrig blev lika smal som Cindy Crawfords eller Christy Turlingtons, med normen att "fina flickor är oskulder", med träningshysteri, med ångest över att man tog för mycket plats som tjej när man borde ha hållit tillbaka, med chefer som pushat fram killarna i stället för en själv för att cheferna var män och kände igen sig i killarna.

Det går inte över på en dag. Rumpan känns fortfarande för stor och ibland ligger jag på sängen och läser Cosmopolitan och målar tånaglarna rosa och skiter i allt.

So fucking what?

Håll inte det emot mig.