Kafferep på livstid?

Invandrarkvinnor får laga mat och sy täcken men kommer aldrig att få jobb

1 av 2 | Foto: MARIA ÖSTLIN
En arbetsförmedlare: Det här är en grupp som aldrig kommer in i samhället. De pratar dålig svenska och i deras kulturer är kvinnor otroligt kuvade. På kvinnocentret stör de ingen.
RELATIONER

Heléne Thomsson, doktor i psykologi, har studerat verksamheterna för invandrarkvinnor i landets kommuner:

– De kommer dit och har trevligt, men ingenting förändras.

Politikerna struntar i invandrarcentren.

Syjunta och kafferep.

Heléne Thomsson, doktor

i psykologi vid Stockholms universitet, har studerat verksamheten vid ett stort antal kvinnocenter för invandrarkvinnor. Hon är starkt kritisk.

Thomsson har genomfört cirka 200 intervjuer och en stor mängd studiebesök vid kvinnoverksamheter på olika orter. Vissa drivs i kommunal regi, andra av ideella organisationer. Syftet med projekten är gott, men verksamheterna förändrar knappast dessa utsatta kvinnors livssituation, anser hon.

– Nej, de kommer dit och har det trevligt. Men ingenting förändras. Det tycker jag att man ska vara kritisk mot. Ett problem är att de projektansvariga blir ledsna när man påtalar detta. De tycker ju själva att de verkar för något gott.

Ett annat problem är enligt Thomsson att deltagarna känner tacksamhet över att få ett litet andningshål i tillvaron. Även politikerna är nöjda över att kunna visa upp en ”integrationssatsning” och i vissa fall snygga till arbetslöshetssiffrorna.

– En inte alltför ovanlig syn är ett tjugotal kvinnor, med exempelvis turkiskt ursprung, som sitter i en luggsliten källarlokal och syr lapptäcken tillsammans. Det pratas mat och barn på det egna modersmålet.

På andra ställen är lokalerna mer påkostade, men aktiviteterna är likväl i regel mycket könstraditionella och leder inte till någon som helst förändring.

Heléne Thomssons erfarenhet är att politikerna i berörda områden ofta har en obefintlig, i bästa fall vag, föreställning om vilka aktiviteter som pågår på kvinnocentren.

– När jag frågade vad projektledarna har för utbildning blev svaret att de inte visste. Politikerna hade inte heller besökt centren. Möjligtvis kan man säga att intresset var något större i områden som Skärholmen och Rosengård.

En arbetsförmedlare som Thomsson intervjuade talade klarspråk:

”Du vet det här är ju en grupp som aldrig kommer att komma in i samhället ordentligt. De pratar dålig svenska och de har sina kulturer där kvinnor är så otroligt kuvade. Vi kan inte kräva att svenska arbetsgivare ska anställa dem, det är orimligt. Då är det väl bättre att de är där på kvinnocentret. Jag menar de stör ingen.”

Vad behöver då göras?

– Om jag fick bestämma skulle jag kräva att alla som engagerar sig eller fattar beslut rörande den grupp som kvinnocentren riktar sig till, fick en grundläggande utbildning om kön, makt och integration.

– Sedan skulle jag kräva att man formulerade tydliga syften med verksamheterna, som gick i linje med vad samhället vill uppnå på det här området. Jag skulle också kräva att man bildade nätverk och genomförde ordentliga utvärderingar.

FAKTA/Arbetsmarknaden för invandrarkvinnor

Christian Carlsson ([email protected])