Vi måste hjälpa papporna ur Pokémon-träsket

RELATIONER
Krönikör: Terri Eriksson, 26, är skribent och partyprinsessa.

Pappor måste ta mer ansvar för sina barn. Jag är övertygad om att det blir bättre för alla: fadern, sonen och den heliga modern eller vad det nu heter. Men i mina svartaste stunder undrar jag om man kan klandra de fäder som väljer att jobba häcken av sig i stället. De som träffar sina barn varannan helg, går på McDonalds och delar ut Pokémonleksaker, så att mamman får hem ett par godisstinna ungar som pepprar henne med frågor om varför hon inte är lika skoj.

I mina svartaste stunder tycker jag att hela samhället är uppbyggt så att de män som vill vara dunderpappor får kämpa i motvind. Redan på BB fokuseras allt på moderskapet. Pappan blir någon man hälsar på i förbifarten.

Pappalediga polare blir vansinniga på stan eftersom skötrum bara finns på damtoaletten. På dagis, skola och fritis låter det ofta som om världen bara består av mödrar och barn: "Sluta Kim! Vad skulle din mamma säga om du gjorde så hemma?"

När jag jobbade på fritis fick barnen själva påpeka för personalen att de hade pappor; "Varför måste jag ringa mamma om friluftsdagen när jag bor hos pappa den här veckan?"

Bottennappet kommer vid separation. Min kompis U har sin dotter Tova 40 procent av tiden men skulle vilja dela lika. Tyvärr misstycker mamman, vilket innebär en ekonomisk katastrof för honom. Toves mamma får barnbidrag, bostadsbidrag samt underhåll. U får jobba extra.

Systemet förutsätter att barnet ska vara hos mamman efter skilsmässa, utöver några pliktskyldiga McDonaldsdagar i månaden. Vill man något annat blir det krångligt och skitdyrt. Vi kräver engagerade fäder men ger dem inte ens ett simpelt skötrum att klamra sig fast vid. Papparollen förändras, men omvärlden hakar inte på. Det är dags att göra det - NU!

ARTIKELN HANDLAR OM