– Jag fick inga roller när mitt hår var stubbat

RELATIONER
När Myrra började jobba hade hon stubbat hår.

Jag har förstått att du är väldigt bestämd och beslutade dig tidigt för att bli artist. Du är också född i svenskbygder i Minneapolis, USA och bodde där i 13 år. Hur var de åren?

– De var bra. Jag är väldigt mycket amerikan, och är stolt över att vara det. Det amerikanska är en viktig del av min identitet. Det var mycket musik därborta och jag trivdes i skolan och gick årskursen över min egen ålder. Min pappa var grafisk maskintekniker, min mor var hemma. De är svenskar från början, men träffades i USA, större delen av släkten bor där. Vi åt fläskkorv och hade pepparkakor som det stod ”God Jul” på.

– Problemen började när familjen flyttade tillbaka till Sverige, the old country, som var så fantastiskt och rosenskimrande enligt myten. Det var verkligen öken. Vi hamnade i Fittja utanför Stockholm och att vara amerikansk tjej och komma hit var ingen höjdare, det var verkligen mobbning så att det stänkte om det. De väntade sig att man skulle vara nån sorts John Wayne-figur. Jag var ju ingen cowboy.

Blev du mobbad även fysiskt?

– Ja, oh ja. Sen fick jag skydda mina yngre syskon också, så jag hamnade i slagsmål och de skulle döda mig, de kastade ägg på mig, hade sönder mina kläder, det var riktigt hemskt. Jag känner fortfarande att jag mår dåligt när jag pratar om det, men samtidigt känns det så viktigt att säga det. Så att vuxna verkligen fattar. Ingen ser ju, och när man äntligen vågar be om hjälp så tar de det inte på allvar. Så var det i mitt fall.

– Jag var jättemycket för mig själv, och så fick jag se till att lära mig svenska snabbt, men jag fick ingen annan stimulans i skolan. Det var väl någon sorts Amerikakomplex.

– Sedan flyttade vi till Kista-Akalla, och det blev något bättre. Det var en otroligt jobbig miljö, gängbråk hela tiden, allt var sönderslaget och nerklottrat, folk odlade hasch i blomlådorna på skolan, tjejer blev med barn när de gick i åttan.

– När jag flyttade därifrån och berättade för folk hur det var så var det ingen som trodde mig. Jag inser att jag är väldigt ensam om de här erfarenheterna i min bransch. Ingen fattar hur det är. Det är för att ingen från de utsatta förortsområdena har haft någon röst och kunnat berätta någonting. Nu börjar det ju hända saker, men det har tagit tid.

Vad hände med dig under den här perioden?

– Jag mådde jättedåligt. Jag blev passiv och ville bara bort. Jag skolkade, satt och åkte på tunnelbanan mellan ändstationerna hela dagarna. Men när jag kom till nian hade min självbevarelsedrift kickat in, och jag insåg att jag själv var tvungen att göra något, ingen skulle hjälpa mig. Det fanns en tjej i klassen som tänkte söka in på Adolf Fredriks musikskola. Då tänkte jag att jag också skulle det. Jag spelade ändå fiol. Jag gick runt och pratade med lärarna och sa: ”Jag vet att jag inte har varit så bra, men nu ska jag visa er, och jag vore tacksam om ni bedömde mig efter det.” Några var inte med och gav mig tvåor, men de flesta gav mig den chansen, och jag slet som ett djur, och jag kom in.

– Sen började en slags läkeprocess. Jag befann mig plötsligt i en tolerant miljö. Man kunde sitta i korridoren och fila på en låt. Det, och när jag började med teatern, räddade, mig.

Det är som en Askungesaga, men utan fe. Du har verkligen gjort en resa, både från USA till Sverige men kanske ännu mer den här klassresan.

– Jag hade aldrig riktigt tänkt på det så förrän teveprogrammet ”Nike” gjorde ett inslag om mig för ett par år sedan och producenten fick höra talas om det här och hon sa: ”Men Gud, är det sant, och här sitter du nu i West End i London”. Och det kanske är konstigt, men alltihop utspelas ändå inom mig. Jag kan känna sorg för den flickan som jag var då. Det tog många år innan jag kunde få ihop mitt barn och mitt vuxna jag.

Nu till en mycket mer trivial fråga – har du alltid haft långt hår?

– Nejdå. Som liten hade jag visserligen långt hår, men jag har faktiskt haft stubbat hår. När jag började jobba hade jag kort stubb. Det var ingen som hade det då och jag höll på att bli nerslagen på stan igen och folk skrek ”öh, din jävla bögdjävel”. Sen fick jag höra att roller gick min näsa förbi på grund av det där håret, och då lät jag det växa. De sa till mig ”du är inte tillräckligt vacker, du är inte tillräckligt kvinnlig”, så det var bara att låta håret växa. Visst är det sjukt?

– När man går på audition är det ofta den bilden de får av en som gäller. Och många av musikalrollerna jag gör är ju unga flickor, väna prinsesstyper. Men det är trist när kollegor säger att man bara har fått rollen för hårets skull. Det är ändå inte sant.

Du har ju längtat efter att få spela lite annorlunda kvinnoroller, har jag läst, men det är inte så gott om dem i musikalerna?

– Nej, inte sjutton är det jämställt, vare sig i livet eller på scenen. Titta på en vanlig pjäs och se hur många roller det finns för kvinnor och hur många för män. Och se sedan vilka roller det är! Oftast är kvinnorollerna väldigt endimensionella och sedda genom männens ögon. Det där kämpar jag med hela tiden, att försöka få en utveckling i rollen och hitta liv i den.

– Det är bland annat därför som jag och Helen Sjöholm gjort konserter tillsammans. Det är viktigt att visa att tjejer kan göra något ihop utan män.

Men den här Evita-rollen är ju rätt spännande i sig. Med tanke på din egen klassresa, så måste det vara rätt fantastiskt att få göra henne?

– Ja, absolut. Problemet med Evita är att hon nästan är för hård. Jag måste mjuka till henne lite så att hon inte blir för osympatisk.

Tycker du att det är jobbigt med jämförelserna med Madonna?

– Det är värre med Elaine Paige. Folk kommer att jämföra min röst med hennes eller originalet, men jag sjunger inte så.

Du har haft fotoutställning och du skriver musik också. Du gillar att vara igång?

– Ja, jag är tvångskreativ (skratt). Ibland tänker jag att jag måste vara en riktig galning. Jag kan inte sitta overksam.

Det var en hel del bråk kring din medverkan i Melodifestivalen 1998, med låten ”Julia”. Bert Karlsson hade rättigheterna och försökte stoppa dig på alla sätt.

– Jag var inte beredd på att Melodifestivalen skulle betyda så mycket, eller väcka så starka känslor, som den gjorde.

– Det ståhejet som uppstod kring min medverkan var ovärdigt. Jag ville bara göra mitt jobb, det som jag tycker är roligt. Men helt plötsligt var det människor inblandade som inte varit med då jag sade ja till att framföra den där låten, många viljor kolliderade och ändrade sig ständigt. Jag kan inte acceptera att någon försöker styra mig, eller att jag ses som ett redskap för att någon skall få ut – vad det nu är de vill få ut.

– Så jag tror att det var min första och sista Melodifestival.

Musiken präglar även ditt kärleksliv, du lever med jazzmusikern Peter Nordahl, och ni har arbetat en hel del tillsammans. När andra grälar om städningen, ryker ni ihop i toner eller?

– Det är faktiskt sant. Vi bråkar aldrig – utom om musik. När vi jobbar ihop har vi var för sig väldigt klara bilder av vad vi vill och då kan det gå hett till, men så fort alla frågetecken har retts ut så är allt frid och fröjd igen. Vi jobbar otroligt bra ihop; han är en fantastisk pianist, arrangör och producent. Peter är lika vetgirig och nyfiken som jag är, och håller alltså också på med en massa olika saker. Just nu gör han och ett par kompisar en serie kortfilmer för tv. Vi blir liksom aldrig fullärda, utan det är alltid något nytt att ta reda på och förstå.

– Peter är min bäste vän, han stöttar mig, uppmuntrar mig, respekterar mig och ser aldrig några hinder, bara möjligheter.

CHATTA med Myrra 17 april klockan 13.00

Åsa Mattsson