Jag vill också ha svart bälte i ensamhet

RELATIONER
JONAS LEKSELL, 31 år, programledare för Myror i brallan

Jag är så avundsjuk på dom som kan vara ensamma snyggt. På det där okonstlade viset. Jag skulle så gärna vilja vara som den där gubben som kan sitta för sig själv på restaurangen och äta tre-rätters helt obesvärat. Jag skulle så gärna vilja lära mej tricket av henne, hon den där unga resenären som obehindrat går ner från sin ensamma solstol och på egen hand dyker i vattnet och simmar och skojar. Dom ser så fantastiskt otvungna ut, på gränsen till nonchalanta.

Men mest förbryllas jag kanske över dom människor som kan stå ensamma i en bar snyggt. De måste verkligen ha svart bälte i ensamhet. Dom bara står där och dricker kaffe, läser lite i någon folder eller bara tittar sej omkring med en lagom självsäker blick.

Ni skulle se mig i någon av dessa situationer. Då snackar vi inte gult eller vitt bälte, jag har inget bälte alls. Min karatedräkt fladdrar omkring och blottar min rangliga ensamma kropp. Vem som helst som ser mig förstår att där står en osäker stackare och känner sej ruskigt uttittad. Och han gör allt han kan för att det inte ska se ut så. Jag skrattar kanske till lite charmigt för mig själv, jag kanske skriver ner något i ett litet block eller också så anlägger jag bara det där lite upptagna uttrycket. Allt för att ge skenet av att att vara ensam är väl inget som bekommer mig.

Men det är ju just det det gör. Aldrig känner jag mig så närgånget beskådad, värderad som på min ensliga barstol. Känslan är inte logisk.

Jag bryr mig ju inte nämnvärt om dom andra solokvistarna, mer än att jag beundrar deras avslappnade utstrålning. Men för det kan ni ge er sjutton på att det känns som om dom tokstirrar på mig.

Så sluta glo på mig; och är det inte det ni gör så ber jag om ursäkt och får väl helt enkelt inse att jag är en självupptagen krake.

ARTIKELN HANDLAR OM