Är din partner sport-oholic?

RELATIONER

De är beroende av tv-sport. Missar inga matcher, tävlingar eller lopp. Möt Irene, Thomas och Jonny, tre sport-oholics.

Foto: Maria Östlin
Irenes pojkvän Anders vill inte vistas i samma rum när det är sport på tv. ” Han tycker att jag skriker så mycket”, säger Irene och skrattar.

 U tbudet av tv-sport har exploderat. SVT-sporten sänder cirka 450 timmar ett vanligt år. Är det OS-år ökar den siffran till nästan det dubbla. Lägg därtill det samlade sportutbudet från TV4, kanal 5, Canal Plus och Eurosport. Möjligheterna till tv-sportberoende är med andra ord goda.

Världen väntar fortfarande på den första vetenskapliga undersökningen av tv-sporttittandets betydelse för grälfrekvensen hos svenska familjer. Inte heller är det fastslaget hur en typisk tv-sportmissbrukande, sport-oholic ser ut. I väntan på dessa socialantropologiska rön får vi leva med stereotyper. Exempelvis att en typisk sport-oholic är en medelålders öldrickande man med begynnande kulmage, iklädd brynja och äter stora mängder chips.

Hans egna fysiska aktiviteter inskränker sig till rask promenad mellan kylskåpet och fåtöljen, samt ett och annat tryck på fjärrkontrollen. I bakgrunden, på tå, tassar en fru. Uttråkad. Hon vill prata om relationen, men det går ju inte. Livet som tv-idrottsman kräver full koncentration på uppgiften. Tävlingsschemat är späckat; SM-slutspel i hockey följs av VM-kval i fotboll. Och så rullar året på.

Finns denne man? Ja, utan tvivel. Samtidigt är det lätt att raljera över ett brinnande sportintresse. Är det egentligen så mycket ”finare” att vara såpa- eller nyhetsmissbrukare?

Min egen tes är att många sporthatare egentligen mest är avundsjuka. Avundsjuka över att de saknar ett intresse som får adrenalinet att koka och nackhåren att resa sig. Få är de tv-program som kan få tittare att ställa sig upp och bara vråla rakt ut. Kuvade vuxna löneslavar får lätta på sina tryckkokare av uppdämda, instängda känslor.

Frågan är när hälsosam känsloutlevelse övergår i beroendeframkallande drog? Själv är jag sedan en tid tillbaka ”Nykter tv-sportmissbrukare”. Det betyder i klartext att suget finns kvar, men att jag likväl väljer bort en massa spännande matcher för att göra andra saker. Idrotta själv, till exempel.

– Det är inte läge att snacka med mig när det är sport på tv