Tortyr? Nej, terapi

Strypmetoden toppar listan över de dummaste psykologiska teorierna

RELATIONER
Foto: MIKAEL GUSTAVSEN, bilden är arrangerad
1943 trodde forskaren Ralph Rossen att patienten kunde botas genom att man satte stopp för blodcirkulationen till hjärnan.

Ralph Rossen:

Plötsligt stopp för blodcirkulationen till hjärnan, 1943:

Upprepade gånger ströp forskarna, men bara nästan, 100 fångar och elva schizofrena patienter för att se om de skulle bli bättre. Det blev de inte.

Valerie Sinason:

Behandling av överlevande från satanistiska övergrepp, 1994:

Drog igång en bitter diskussion om rituella övergrepp på barn. "Godtrogen, vidskeplig smörja som bara fick patienterna att må ännu sämre" löd ett av omdömena.

Utredningen av Lukewarm Luke-mordet, 1998:

Fyrabarnsmamman Susan Crawford dödades med 70 knivhugg av sin pojkvän Michael Folkes. Han led av schizofreni och kallade sig Lukewarm Luke (Likgiltiga Luke).

Utredningen är en höjdpunkt när det gäller att brännmärka schizofrena som potentiella mördare. En psykiater sa: "Slutsatsen var att när något ont händer så är det alltid någons fel och att sådana händelser går att förhindra. Men det är inte sant."

G C Rosenwald och kollegor:

Beteendetest för att styrka hypoteser om anal personlighet, 1966: Rönen publicerades i Journal of abnormal psychology. Försökspersonerna fick stoppa händerna i hinkar med jord och slemmig gegga. Deras personlighet bestämdes sedan efter hur snabbt de drog undan händerna. En psykiater: "Visar hur fåniga högt utbildade människor kan vara."

Henry Miller:

Kompensationsneurosen, 1961:

Hävdade att människor som söker kompensation för verkliga eller inbillade brister genom att satsa på till exempel karriär eller att skaffa makt mår bra så fort som de når sina mål. Sedan dess har mycket annan forskning visat att det är fel. Trots det har teorin fortfarande stor inflytande och anförs ofta under rättegångar.

Sigmund Freud:

Hans samlade verk, 1880-1930:

Nomineringen löd: "Hans läror var upphovet till den stora psykoanalytiska rörelsen med dess sekterism och fientlighet mot andra modeller för psykisk sjukdom och behandling. De har varit rötterna till bland annat den saliga blandning av teorier om personlighetsklyvning, sexuella trauman i barndomen och annat nonsens."

Egas Moniz,

uppfinnare av neurokirurgin, 1935:

Politiker och läkare från Portugal som införde lobotomin som behandlingsmetod vid psykiska sjukdomar. Han är en av två psykiater som fått Nobelpriset i medicin (1949) för sina insatser. Hans metod gör patienterna till viljelösa robotar och den används nästan aldrig i dag. Sedan han fått Nobelpriset sadlade han om och skrev en bok om spelkortens historia. Sköts ihjäl av en missnöjd patient.Moniz fick flest nomineringar av alla. "Hans insatser var värdelösa. Hans verk borde ha aborterats", skrev en "anhängare".

William Sargeant och Elliott Slater:

Fysiska behandlingar inom psykiatrin, 1946: Anhängare av chockbehandlingar, neurokirurgi med mera. "De personifierar den huvudlösa psykiatrin under och alldeles efter andra världskriget", löd ett omdöme.

Ronald D Laing:

Det kluvna jaget, 1960:

Antipsykiatrins fader. Hävdade att det inte var de schizofrena utan samhället som var sjukt och att orsakerna låg inom familjen. Två omdömen: "Inte nog med att föräldrarna drabbades av sorgen över ett schizofrent barn, nu fick det veta att det dessutom var deras eget fel."

"Hade ett oerhört inflytande inom media. Arrogant, provocerande, förvirrande teori" som helt enkelt var alldeles fel."

Diagnostiskt-statistiska manualen

(Diagnostic & statistical manual of mental disorders IV), 1994:

Amerikansk katalog som innehåller alla tänkbara psykiska störningar. Sägs förvandla psykiatriska undersökningar till ett simpelt förkryssande på en checklista. "Finns inte din sjukdom i manualen är du inte sjuk. Den har blivit ett monster bortom all kontroll", skrev en kritiker.

BAKGRUND/Så röstades teorierna fram

Översättning och bearbetning: Jon Hansson ([email protected])