– Jag drömmer om att få barn

RELATIONER
Foto: Mikael Gustavsen
”Jag vet inte riktigt var jag hör hemma och känner mig rotlös. Nu känner jag att jag vill vara här i Sverige. Men jag saknar USA.”

Vad gjorde du när du var ensam?

– Läste och lagade mat.

Hade du inga kompisar?

– Jo, det hade jag, men jag drog inte hem dem på fest direkt. Det ville jag inte. Får man ett förtroende och ett ansvar så vill man behålla det. Men nu, i efterhand, kan jag väl tycka att lite busigare kunde jag nog varit. Men jag tar igen det nu.

Jaså, vad gör du som är roligt nu?

– Nej, jag bara skojade. Men jag läser spanska och tycker om att dansa, Jag dansar salsa och jag dansade mycket i USA.

Går du ut på stan och dansar?

– Ja, det gör jag väl.

Säger hon. Men hon säger det på ett sånt sätt att jag misstänker att det inte var igår direkt.

– Ja och jag kom just hem från Kuba, där jag dansade flera timmar om dagen varenda dag.

– Sen är musik viktigt för mig, fortsätter hon. Jag är uppvuxen med musik, men pappa lyssnade mest på klassiskt. För min det har det blivit mer jazz. Just nu lyssnar jag mycket på Astor Piazzolla. Han är ingen jazzartist utan lirar tango. Men det finns samma sorts gränslöshet i hans spel som i jazz. Annars lyssnar jag på Michael Brecker, Pat Metheny, John Coltrane och Brad Meldau bland andra. D’Angelo går också varm hemma på cd-spelaren.

Det är rätt eldiga saker du gillar. Salsa, tango och jazz. Men det är lätt att uppleva dig som ganska sval.

– Jag är väl både ock. Det eldiga har jag nog fått från pappa. Och det svala från mamma. Ler hon.

Har du alltid velat bli journalist?

– Jag tror jag började bli intresserad av det i sena tonåren, medan jag gick på universitetet i USA. Jag ville arbeta med språk och människor och livsöden, sånt som berör oss.

Varför är du så road av nyheter, då?

– Det förklarade jag ju alldeles nyss.

Men när du rabblar nyheter i tv hinner du väl knappast med vare sig några språkliga konstverk eller några människoöden?

– Jag är egentligen inte så intresserad av spektakulära vägolyckor, och bränder och sånt. Jag är mer intresserad av internationella nyheter och att rapportera det som händer i världen. Av vår nutidshistoria. Den stora bilden är mer intressant än den lilla.

Var det någon skillnad att sitta framför 630 miljoner möjliga tittare – och 9 miljoner?

– Inte för den sakens skull. Jag tänker aldrig på hur många tittare det är. Det var mer arbetet i sig som var annorlunda. Här i Sverige är man mycket mer förberedd. Vi har hela eftermiddagen på oss. På CNN kunde vi bara ha några minuter på oss. För att till exempel intervjua någon när det hade hänt något. Och vara helt oförberedda. Så där fick man försöka vara förberedd på allt. Hela tiden.

Hur var det att komma tillbaka?

– Bra. Jag hade ju varit här på somrarna, jag visste hur det skulle vara.

Du håller dig lite för dig själv på redaktionen. Varför?

– Jag är nog lite så. Jag går upp i mitt arbete. Jag är väl antagligen bara koncentrerad, jag vet inte. Och jag försöker att inte ge mig in i en massa diskussioner om kollegor och så. Jag tycker om att arbeta. Sen kan man umgås lite på luncherna.

Känner du dig ensam?

– Nej.

Är du inte beroende av andra?

– Jo. Jag är jätteberoende av min familj och mina vänner.

Vad är du rädd för?

– Att förlora någon jag älskar. Men det har jag inte gjort, inte än så länge. Så är jag rädd för något så fånigt som bollsporter. Jag har bollskräck. Jag slänger mig gärna rakt ner för en brant skidbacke. Då är det jag som bestämmer farten. Men bollar kommer mot mig i en fart som jag inte kan kontrollera. Jag fäktades ett tag. Jag trodde aldrig att jag kunde bli bra på det, men det visade sig att det var nästan omöjligt att få poäng på mig eftersom jag var så snabb på att parera.

Har du ägnat dig åt några andra idrotter?

– Ja. Att åka vattenskidor till exempel. Jag har tävlat i det, för länge sen.

Har du vunnit något?

– Ja, lite. Jag vann slalom för damer i de regionala tävlingarna när jag gick i skolan i USA. Så har jag dykcertifikat. Och jag har hoppat fallskärm.

Hur skulle du klara en riktig katastrof?

– Genom att kämpa.

Har du varit med om någon?

– Nej, inte direkt. Eller jo, jag har varit med om två bränder. Det var hemma i Göteborg. Båda gångerna. En gång höll vi på att laga julmat, det började brinna och elden gick upp i fläkten. Och den andra gången tog det eld i mossa och sånt och jag släckte det med bara händerna. Jag var väl femton år. Hela handflatorna var sönderbrända. Jag tänkte inte så mycket – jag skulle bara släcka den där elden. Hur spelade mindre roll.

Vad sa pappa?

– Han var inte hemma, men han körde mig till sjukhus när han kom hem.

Var kommer din styrka ifrån?

– Det vet jag inte. Vad tänker du på då?

Det som gör att man står ut med motgångar och går vidare och utsätter sig för att leva under en sån press som du gör. Eller släcker en eld med bara händerna.

– Jag vet inte, man jag har alltid känt att det är viktigt att fortsätta och jobba sig igenom saker och ting. Och har jag bestämt mig för något är jag villig att gå väldigt långt för att slutföra den saken. Jag vill inte hoppa av för att det går mig emot. Jag vet inte varför det är så, för ibland borde man hoppa av istället för att kämpa till slutet.

Är du kanske rädd för att förlora eller misslyckas?

– Nej, det är inte det. Men att inte ge upp är något jag alltid känt men det är inget jag tycker är 100 procent bra. Man får nog stanna upp och tänka efter om man verkligen ska kämpa på så hårt. Ibland så ger livet öppningar och möjligheter som man kanske inte ser för att man är så målinriktad. Det måste man lära sig känna igen.

Är du duktig på att stanna upp och granska dina motiv?

– Nej, det är ju det jag inte är. Jag bara kör på.

Du är 35 idag. Är du rädd för att bli gammal?

– Ja, lite. För att tiden går så fort. Inte för att vara en viss ålder eller så, utan för att jag känner att den bara rinner iväg och jag hinner inte det jag vill hinna.

Som att bli mamma? Vill du ha barn?

– Ja, det vill jag jättegärna. Men situationen har inte varit den rätta.

Om situationen aldrig blir den rätta – kan du tänka dig att göra som Calista Flockhart och många andra – adoptera ett barn ensam? Eller gå ut och ragga upp någon lämplig donator på krogen och bli på smällen?

– Det har jag inte tänkt på. Jag tror fortfarande att det kommer att funka på det vanliga sättet.

Caroline Giertz