Så fick Saira, 17, och Shova, 16, ett nytt liv

Saira, 17: Nu vågar jag prata med främlingar och jag tjänar mina egna pengar

RELATIONER

DEURABANA, NEPAL

Saira och Shova drömmer inte om att skriva poesi och böcker. Att kunna skriva är de båda tonårsflickornas chans till ett eget liv, att bli någon betydelsefull i ett land där pojkar rankas högst, och att slippa vingas gifta sig med en äldre man de oftast aldrig träffat.

Tjejernas förmåga att skriva har ökat deras ställning i deras hembyar.

Foto: LISA APPELQVIST
För de nepalesiska flickorna Shova Kumari Neupane och Saira Kahtun har livet förändrats efter att de fått chansen till utbildning. Att kunna skriva handlar inte så mycket om författardrömmar, det handlar om att få ett starkare självförtroende och möjligheten att kunna bestämma över sitt eget liv.

- Jag har många tankar som kommer och går, men ingen tid att sätta mig ner och skriva. Om det hade funnits böcker hade jag läst dem, säger Saira Khatun.

Saira jobbar som lärare i sin by, ljusgula lerhyddor med halmtak där kor och getter strövar fritt. Varje dag har hon två timmar undervisning i läs- och skrivkunskap och hälsa för byns barn. Saira gick själv i den här typen av klass, Bal hiksha, för de barn som av någon anledning inte har kunnat börja i grundskolan i tid.

- Mina föräldrar ville att jag skulle stanna hemma och hjälpa till med matlagningen, städa huset och sköta om djuren. Men jag bråkade och skällde tills de lät mig börja, ler Saira.

Hon var fjorton år när hon för första gången läste en bok. Saira förstod att hon genom att läsa och skriva skulle lära sig nya saker och få bättre självförtroende.

- Nu vågar jag prata med främlingar, och jag tjänar mina egna pengar.

Det var byföreningen som driver Bal Shiksha-projektet, som nyligen övertalade Sairas föräldrar att inte gifta bort henne. I de här delarna av Nepal är det vanligt att döttrarna blir bortgifta vid 11-12 års ålder.

Som lärare har hon fått högre anseende i byn, och mer att bestämma om i sitt eget liv. Precis som sin väninna, 16-åriga Shova Kumari Neupane, som bor i grannbyn och också är Bal Shiksha-lärare.

Alla hennes gamla klasskompisar har antingen stannat i hemmet eller gift sig och flyttat till en annan by efter utbildningen. Till skillnad från Sairas föräldrar ville Shovas att hon skulle gå i skola. Hon hann gå ut åttan innan hon slut de i grundskolan.

- Jag blev för gammal. Det var inte längre säkert att gå ensam till skolan. Pojkarna trakasserade mig, sa dåliga saker, och jag var rädd för att bli våldtagen, förklarar hon och beskriver flickornas lägre ställning i Nepal.

Shova trivs med att vara lärare, att kunna ge andra barn samma chans som hon har fått. När hon inte undervisar hjälper hon till i hemmet, familjen har tre kor som Shova sköter om, det finns knappt tid över att sitta ner för att tänka och skriva. Innan drömde hon om att få gå klart högstadiet och börja jobba med administration eller socialarbete.

- Det känns som om jag har förlorat något av mitt liv, men jag hoppas att jag ska få fortsätta jobba som lärare, säger Shova Kumari Neupane.

Unicef i Nepal har redan startat ett pilotprojekt inom Bal Shiksha, där bade lärare och elever far tillgang till fler läromedel och bibliotek.

Lisa Appelqvist

ARTIKELN HANDLAR OM