– Det är svårt att träffa män

RELATIONER
Foto: Andreas Lundberg
”En kille nöp mig i baken en gång, så jag slog till honom. Jag hade ett rejält armband på mig så han fick en rejäl smäll och slog ut en tand”, berättar Lill-Babs.

Hur är det med självförtroendet?

– Skitdåligt, ibland. Nu är det jättebra mot vad det har varit. Men just utseendemässigt är det dåligt.

När är du snygg då?

– Nää.

Kom igen, många gillar dig. När jag berättade för Jan Guillou att jag sprungit på dig i bara nattlinnet så slickade han sig bara om munnen.

– (Skratt). Han är härlig och underbar!

Hagge Geigert sa att du är drömkvinnan för alla som kan räkna till sex.

– Neeeeeeeeeej!

Men kavaljerer har du väl inte saknat!

– Jo, det har jag verkligen! Vem går fram till Lill-Babs och bjuder ut henne en kväll? Jag har levt ensam i sex år. När någon bjuder ut mig, hur ska jag veta att han är ärlig? Bjuder han ut Lill-Babs för att imponera, så tänker jag.

Så det är svårt att träffa någon.

– Ja.

Har du svårt att bli kär eller?

– Jag var rädd för det ett tag men inte nu längre. Jag vill träffa någon som jag trivs med.

Blir man ihop med dig så blir man ju ihop med hela din släkt.

– Men jag blir gärna tillsammans med hans släkt. Men vi har vansinnigt kul i min familj. De män som jag har haft längre förhållanden med är fort-farande bästa vänner i familjen och umgås med oss. Det är inte där skon klämmer. Men jag har bara varit gift två gånger, faktiskt.

Ja, du blev så sur när det sprang in elva gamla ex-snubbar och sjöng för dig i ”Här är ditt liv”.

– Nån säger ”Gud har du haft så många” och en annan säger ”har du inte haft fler?” Men i samma sekund som de sprang in så förstod jag att det är något jag får äta upp i hela mitt liv. Du ska veta att jag är den mest trogna som går i ett par skor. Jag har bara haft längre förhållanden. Jag är nästan ledsen över att jag inte kan träffa och byta killar lite då och då.

Knulla runt lite?

– Det är inte det jag saknar. Men jag saknar att få vara unik för någon, att få en kram och lite närhet.

Vad tänder du på då?

– Det vet jag inte. När det tänder så gör det det. Det är den mannen som står där.

Skulle du kunna bli kär i en 20-åring?

– Nä.

Lasse Berghagen kan säkert det.

– Man kan säkert bli förtjust men det har inte med kärlek att göra! Det där med ålder är så tjatigt. Träffar en 70-årig man en tjej som är 30 år yngre så är inte det hela världen, men tvärtom så är det förfärligt.

Så du kan kära ner dig i en 80-åring?

– Varför inte? Jag ser på min mamma. Skulle jag träffa en man som är som min mor så skulle jag falla pladask, för något mera färgstarkt, jävlar anamma, omtänksamt och kul ... det kan man inte ha. Vacker är hon också! Härlig! Jag funderar inte i de där banorna, jag struntar i om han är 40 eller 80 år gammal.

Känner du dig ensam?

– Inte så ofta. Men på hotellrum, i och för sig. Efter showen. När alla har lagt sig. Då är det den där längtan att få umgås som alla andra. Det känns som man är borta från verkligheten.

Du verkar ha ett oerhört brett kontaktnät.

– Visst är det härligt.

Hur ofta springer du på kungen?

– Inte så ofta.

Har han flörtat med dig?

– Nej ... jag kallades för kungens kurva ett tag på 70-talet. Det var Bosse Parnevik som kom på det där. För att kungen gillade mig ...

Jaså?

– ... som artist, förstår du väl! Men det där skojade Bosse om.

Vadå, du har väl varit uppvaktad av president Kekkonen och gänget?

– Ähh, han var bara trevlig. Paul Anka? Han var sexton år den lille skiten och trodde att han skulle kunna få vem som helst men där gick han bet. Vadå, vill du veta vilka jag har tackat nej till ... verkligen, innan det ens blev en drink? Harry Belafonte var ju synd men jag visste att han var gift så det blev ett solklart nej. Det finns några stycken (skratt). Men många av deras fruar och fästmöer skulle kanske inte bli så glada. Quincy Jones uppvaktade ju mig på slutet av 50-talet. Sen dess är vi så goda vänner.

Ingen av Beatlesgrabbarna?

– Jag minns att jag kom hem från Tyskland för att vara med i ett program här i Sverige. Då såg jag de där långhåriga killarna. Jag skrev en autograf till någon, de hade ju hört talas om mig. Några dagar senare fick de sitt stora genombrott. Det var kul!

Vad ångrar du i ditt liv?

– Ingenting.

Inte ens när du gjorde reklam för piroger?

– Oj, det minns jag inte. Men jag har gjort så mycket dumt. Ingen gör bort mig som jag, jag har en låt som heter så. När jag skulle framföra den hos Hyland så bad han mig ”kan du inte snubbla in så vi har något att hänga upp det på”. Men när jag sprang in där så flög jag som en projektil för att klacken gick rakt av! Hyland blev förbannad ”ska de alltid överdriva så in i helvete” så han gick bara ut. Alla garvade, jag höll på att dö (skratt).

Vi byter ämne, vad gillar du för svensk musik?

– Jag är barnsligt förtjust i folkmusiken. På samma sätt som bluesen är grunden i Amerika så är folkmusiken det i Sverige.

Att du inte släpper fler skivor?

– Jag ska göra en nu. Det är bestämt.

Jaha! En comeback, alltså?

– Exakt, det är ju 12–13 år sedan jag gjorde en svensk platta. Det blir ... nära låtar. Sådana som jag själv älskar. Jag förväntar mig inte att det ska bli en hit. Hellre en platta som säljer länge och som man kan ha med sig i flera år.

Vad lyssnar du på i bilen?

– Mysig musik. Avslappnande jazz eller klassisk musik, helst.

Blåser du på bra när du kör bil?

– Jag njuter av att åka bil, framför allt i Sverige. Från Höga kusten och ner till Skåne, det är ju en sån fantastisk natur.

Det gick fortare när du fick åka Ferrari med oss nere i Italien?

– Det var underbart ... En 525:a Ferrari Maranello. Det var en upplevelse att bara titta på den. Alla som tycker om bilar hade älskat att vara i mitt ställe.

Till sist: en fråga man måste ställa till Lill-Babs. Har du puffat på eller snortat nån gång?

– Aldrig! Skulle aldrig falla mig in att vara så jävla ointelligent!

Vilken tur. Jag vet inte om Sverige hade klarat av det.

- Kanske inte (skratt).

Per Nunstedt