Jag vill inte jobba mindre än sex timmar per dag

RELATIONER
Krönikör: Pelle Andersson, 31, är journalist på Aftonbladets kulturredaktion.

I den feministiska klassikern "Den feminina mystiken" skriver Betty Friedan: "Vi kan inte längre avvisa den röst inom kvinnorna som säger: jag vill ha något mer än min man, mina barn och mitt hem."

Och sedan 1963, då boken skrevs, kan man väl säga att kvinnorna har fått något mer - en extra arbetsvecka på fyrtio timmar.

För att jämlikhet skulle råda i hemmen här kring millennieskiftet borde manligheten i 60-talets början ha formulerat en annan tes: "Jag vill ha något mer än mitt jobb." Det hade varit att möta kvinnorna på halva vägen. Kanske skulle det ha givit resultat. Kanske. För det behövdes en massa arbetskraft just då. Kapitalet behövde kvinnorna i arbetslivet - men hade inte råd att samtidigt låta männen kliva in i hemmen.

Det blir intressant att se vad som händer den närmaste tiden. Kommer vi att behöva så mycket arbetskraft att vi återigen måste tvinga alla att arbeta mer eller kommer det att finnas utrymme att vara mer hemma?

Vi har under arbetslöshetens 90-tal hört debattörer, fackföreningar och organisationer tala om sex-timmars arbetsdag, ökad jämställdhet, pappamånader. Kommer den diskussionen att leda till resultat? Kommer jag att få uppleva den dag då jag med gott samvete kan hämta mitt barn på dagis klockan 15.00 i stället för 17.00? Eller rent av ha en ledig dag med Mira då vi bara har skoj (tvättar, städar och lagar mat)?

Men vänta nu. Mer än så vill jag absolut inte vara hemma.

Sex-timmarsdagen är idealisk. Mindre tid gör att arbetet blir sämre och dagis knappt hinner lära känna barnen. Och det vore himla synd: min dotter älskar dagis och jag mitt arbete.

Men med 6-timmarsdagen skulle jag hinna lära henne marxismens grunder - det skulle hon också gilla.

Tror jag.