Är vi mer förtryckta nu än vi var på 1800-talet?

RELATIONER
Krönikör: Susanna Popova, 44, är chefredaktör för Moderna Tider.

Läser Carina Burmans nyligen utkomna roman Islandet. I det tidiga 1800-talets Sverige kan somliga kvinnor bara hoppas på att få utbildning, de har förkläden när de träffar män och trycker förstulet biljetter i handen på sina älskade för att kanske ändå till slut giftas bort. Med fel man.

Två hundra år senare bestämmer kvinnor själva om de vill utbilda sig och till vad, de träffar vilken man de vill, sms:ar precis när som helst och väljer fritt om de vill gifta sig.

Märks detta när unga kvinnor yttrar sig offentligt?

Nej, den som ramlar in från 1800-talet bibringas i medierna uppfattningen att kvinnor nu för tiden är mer förtryckta än någonsin.

Deras utbildning styrs av det patriarkala systemet på universiteten, män är potentiella våldsverkare och går därför inte att träffa fritt och träffar man dem ändå så går de inte att kommunicera med - de är hierarkiska hjärnor. Och äktenskapet är uteslutet, eftersom det innebär institutionaliserad underordning. Så skriver de som enligt planerna skulle vara den första generation kvinnor i Sverige som föddes fria, nämligen döttrarna till -68-generationens frigjorda kvinnor.

Så deprimerat kroppsfixerade, så inriktade på fällor och orättvisor, så misstrogna och inåtvända och ständigt letande nya hjältinnor som ska förklara det svårartade alltet är det verkligen svårt att föreställa sig 1800-talets kvinnor.

I bästa fall handlar det om en chimär. Svenska kvinnor i allmänhet mår inte så där och uppfattar inte sina liv som förkrympta.

Då återstår att förklara varför svenska chefredaktörer fortsätter att publicera kontinuerliga svartmålningar av svenska kvinnors öden och äventyr.

Det kanske känns bättre att vara man då?