Alla kan träna - bara skräcken är tillräckligt stor

RELATIONER
Foto: Per Björn
Slavenka Drakulic är journalist och författare

Jag tränar tre gånger i veckan och jag tror inte att det är sant.

Jag hatade gymnastik i skolan. Jag hatade den ingrodda lukten av svett och vår lärare som skrek åt oss hela tiden. När jag slutade skolan var jag glad att kunna lämna gymnastik och matematik bakom mig. För alltid, trodde jag.

Mycket senare, under åttiotalet, måste jag medge att jag gjorde ett försök med aerobics. Aerobicslektionerna hölls vanligen i en hyrd gymnastiksal i en skola och återigen fick jag en känsla av att jag var elev i en skolklass. Det är ingenting för mig, tyckte jag. Dessutom var inte ens fåfänga ett tillräckligt gott skäl för att hoppa runt och repetera löjliga rörelser. Inte ens en glittrande, dyr träningsdress och Jane Fonda kunde få mig intresserad. Men jag lärde mig en sak - att rätt motivation är nyckeln till att underkasta sig dylik tortyr.

Jag hade ingen aning om att gymnastiken väntade på mig bakom hörnet - kom ihåg att jag är över 50! Slaget kom från ett oväntat håll, från min doktor på

Danderyds sjukhus.

Min neurolog dr Carl Warholm var allvarlig. Eftersom jag sen sex månader är patient som går på dialys och vill genomgå en njurtransplantation så fort som möjligt måste jag bygga upp min styrka, förklarade han. Annars kommer transplantationskirurgerna på Huddinge sjukhus inte att bry sig om att titta på mig, än mindre sätta mig på väntelistan.

När jag kom till Wien i februari beslöt jag mig för att besöka ett gym i närheten av min bostad. Det såg ut som ett disco, med en stor bild med MTV-musik och en lång rad skräckinjagande maskiner av stål. Bara tanken att jag skulle använda dem på min stackars, gamla kropp plågade mig. För att inte tala om att jag var den äldsta personen där. Tro mig, jag mådde inte bättre av att se några unga flickor med absolut perfekta kroppar träna som galningar. Jag kunde inte förstå varför de gjorde det. Hade dom ingenting bättre för sig?

Men jag började så småningom att träna, sakta och omsorgsfullt. Men återigen drabbades jag av samma gamla problem - jag tyckte det var urtråkigt.

Men jag bestämde mig för att vara disciplinerad därför att jag verkligen var rädd för dr Warholm och transplantationskirurgerna som väntade på mig på Huddinge.

Så jag sprang på ett löpband, lyfte vikter och svettades i maskinerna. Resultatet är att efter tre månader av träning kan jag promenera vart som helst utan att bli trött. Det känns som ett litet mirakel, särskilt för en gym-skeptiker som jag. Det fungerar - gymnastik fungerar! Dessutom känns det skönt att vara stark igen. Jag är tacksam för att dr Warholm tvingade mig till det. Men jag måste få honom att erkänna att gymnastik är tråkigt....

SLAVENKA DRAKULIC ÄR JOURNALIST OCH FÖRFATTARE

Översättning: Ingalill Mosander

ARTIKELN HANDLAR OM