Det är faktiskt inte synd om alla pappor

RELATIONER
Unni Drougge, 44, är journalist och författare.

Nu är pappa arg igen. Hundra tusen farsor i Sverige har så ont i plånboken att de inte kan pynta barnkalaset, det vill säga betala underhåll åt sin avkomma.

Underhållet hamnar i det hushåll där barnen vistas mest (minst två tredjedelar av tiden). Detta förefaller ganska logiskt. Den förälder som får underhåll har ofta en större bostad och tar i regel på sig lejonparten av utgifterna för barnen – icke att förglömma – huvudansvaret för allt det extra arbete som barn kräver. För detta får den så kallade boföräldern 1 173 kronor per barn och månad. Skulle den summan på nåt vis vara orimlig? Nej, det anser nog ingen. Problemet är att många bidragsskyldiga fäder inte vill hosta upp slantarna eftersom det gör dem lika fattiga som ensamstående mödrar. De hävdar att det blir för dyrt för dem att ha sina ungar hos sig under de överenskomna umgängesdagarna om de inte slipper betala underhåll åt mamman för de återstående dagarna i månaden.

Mitt förslag till lösning på det här problemet är enkelt. Bägge föräldrarnas inkomster ska ligga till grund för bedömning av underhållet. Om den bidragsskyldiga föräldern har en inkomst som när underhållet dragits understiger socialbidragsnormen samtidigt som den andra föräldern har en mycket god inkomst – då finns det ingen anledning att pungslå den fattiga föräldern för att supporta den välbeställda föräldern.

Men i alla övriga fall bör väl ändå tumregeln gälla att sätter man barn till världen får man ta konsekvenserna. Det är lite tuff skit för alla inblandade, jag håller med. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det endast är ekonomisk fattigdom som ligger bakom det faktum att drygt hälften av alla bidragsskyldiga pappor har skulder till staten för att de inte betalat underhåll.

Finns där inte ett litet stänk av bristande ansvar också?