– Jag vaknade upp med spräckt skalle

Foto: PER BJÖRN
Hellre fyra lemurer i handen än tio på Skansen.
RELATIONER

Vad är det som driver forskarna, och dig, att vilja veta så mycket om djur? Är det för att få veta nåt om oss?

– Nyfikenhet. Har man en gång haft turen att få möta en val, att höra detta gigantiska lokomotiv komma upp till ytan, höra hur det andas dessa jättelika pustande andetag, då tror jag ingen kan värja sig. Då är man gripen, då vill man veta mer. Och ju mer man får veta desto mer intressant och spännande blir det. Så jag tror inte att det handlar om att få veta mer om oss själva.

Är det något slags kicksökande i största allmänhet? Som fallskärmshoppare, bergsklättrare, knarkare, jägare. Går det att jämföra?

– Det tror jag säkert. Vi tillhör den första generation där många kan komma ut. I min mormors generation var det otänkbart, då var det några få äventyrare som kom hem och berättade att de hade mött de exotiska arterna. Haken är bara att det är så dyrt så det har utvecklats till vår tids lyxturism och statusturism.

– På många resmål möter man människor som är mycket välbeställda och det är så uppenbart att de är ute och bockar av ytterligare ett resmål som de sedan kan berätta om. ”Ja, vi gjorde Antarktis förra året och nu bergsgorillorna och vi funderar på att ta Galapagos nästa år?” Det är så uppenbart att de inte har en riktig uppskattning av vad de ser.

– Jag måste berätta om när jag var i Okavango-deltat i Botswana i augusti. Det är dyrt och det är fantastiskt. Man känner sig som Karen Blixen, man kan verkligen vara ett med den orörda naturen. Där finns ett elefantläger där man för 15 000 kronor/dygnet kan rida rakt ut i bushen, det är något av det mest fantastiska man kan uppleva. När vi var där var det familjemedlemmar till en presidentfamilj i Europa, ska inte nämna vilken, och även en prinsfamilj i Europa. När de sitter upp första gången i sina ohyggligt dyra kläder på denna otroligt stora elefant och gungar ut mot detta oerhörda orörda delta fullt med fantastiska djur, samtidigt som små elefanter springer bredvid och är helt oemotståndliga, ja då ler de inte ens! Jag tänker ”fan era djävlar, har ni inte ens vett att le i denna stund”. Det är förfärligt.

– Det blir väldigt tråkigt när det samtidigt finns så många som har det här gedigna intresset men inte har råd.

Har du råkat ut för faror?

– Nej, ingenting överhuvudtaget. Det farligaste som hänt mig var när jag stod stilla med min cykel vid Tv-huset och blev påkörd bakifrån.

– Är man ute bland stora rovdjur kan det uppstå situationer, men följer man de grundläggande reglerna och har respekt upplever inte jag det som ett dugg farligt. Däremot har det funnits många äventyrare och skildrare som haft intresse av att framställa det farligare än vad det är. Men dessa falska bilder ska inte avskräcka någon från att ha sitt livs upplevelse. Det är mycket farligare att turista i städer.

Efter olyckan vaknade du upp med spräckt skalle, hjärnskakning, bruten hand och skador på bäckenbenet. Det måste ha gjort ont?

– Det var mycket smärtsamt. Och det var väldigt olyckligt för jag var på väg till min första inspelning av mitt första ”Mitt i naturen” (1997) med den anspänning det innebar att debutera som programledare. Jag kände mig pressad att komma tillbaka och började jobba tidigare än vad jag orkade med. Så jag var dålig ganska länge, mycket trött väldigt länge, för det blir man när man slår sig i huvudet. I dag är jag helt återställd.

– Jag har mycket större respekt för trafiken nu, trafiken är jättefarlig. Jag cyklar inte alls längre, huvudet är så himla ömtåligt. Kontentan är: ha cykelhjälm.

Läs fortsättningen på intervjun med Charlotte Permell:

– Yrkeslivet har varit svårt