– Jag är inte som andra flickvänner

RELATIONER
Foto: Sara Ringström
Nina Karin Elise Inhammar Ålder: 24. Familj: Mamma och tre bröder, pojkvän Anton Körberg. Bostad: Trea i Skara. Samlar på: Prydnadskatter, jackor och skor. Vill lära sig: Allt om allt. Har jobbat som: Krokimodell.

Båda två saknar sin familj så mycket att de kan börja gråta lite när som helst. Och bli tröstade, eller lämnade ifred, om det nu passar bättre, av killarna i bandet.

– Tänk att de skulle få två sådana lipsillar med sig, skrattar Kim.

– De har verkligen tålamod med oss.

– Men de saknar sina familjer också.

Hur är det med era pojkvänner? Skulle ni offra dem?

– Nej! Men Anton vet hur mycket det här betyder för mig. Och han jobbar ju mycket själv, i perioder. Han jobbar tre månader och är ledig i tre. Så han kan åka med mig ibland. Han förstår och han träffade mig när jag redan var uppe i det här, säger Nina.

Anton, det är Anton Körberg. Han och Nina har hållit ihop i ett år, fyra månader och en vecka.

Kims kille heter Marcus och de träffades nyligen.

– Han reser också mycket och vi träffades när jag redan höll på med det här. Jag förklarade hur det var. Jag är inte som andra flickvänner. Jag kan inte vara med en nyårsafton eller en juldag när alla andra festar. Eller följa med på hans kompisars födelsedagsfester. Det går liksom inte. Men det funkar jättebra mellan oss, säger Kim.

Är det kärlek – att låta varandra följa sin väg?

– Bara till en viss gräns. Om man går sin egen väg alldeles för mycket kan det bli väl egoistiskt, tycker Kim.

– Men det är ju egoistiskt att inte låta den andra göra som den vill, säger Nina.

– Ja, jag säger ju det. Det är en balansgång. Kan jag komma hem så gör jag ju det. I stället för att gå på någon glassig premiär i Stockholm man borde gå på. Finns det bara ett borde eller ett kanske med så åker jag hem direkt, säger Kim.

Vad är kärlek, då?

– Riktig kärlek är väl när man har respekt för någons fel och brister. När man vet om dem och ser dem och tycker att han är fullkomlig just för att de finns.

Nina funderar och dricker kaffe. Det är Kim som pratar.

– Jag blir lätt engagerad. Det är nog rätt påfrestande för dem omkring mig. Men när man läser om en människa som blir rörd och glad för att han har fått nya tänder och en lägenhet då undrar man ju vad man håller på med egentligen. Jag kan vara ganska självisk och känner mig otroligt egoistisk när jag väntar på att mitt hår ska bli längre eller något annat som är skit samma. Man behöver en tankeställare så att man fattar hur bra man har det.

– Jag hade velat engagera mig mer och jobba för att göra världen bättre, säger Nina.

Och hur vill du göra det?

– Vi pratade om att skaffa ett fadderbarn. Vi tjänar ju bra och borde kunna lägga en liten del på ett barn. Nu finns det inget försvar för att inte göra lite nytta också. Nu när det går så bra för oss.

Okej, ett fadderbarn. Vad mer?

– Minst ett. Jag vill ha ett och bandet ska ha ett, säger Nina.

– Och jag gillar Amnesty. Det är viktigt att folk ska få tycka och säga vad de vill. Jag är inte med där än. Men jag måste ta tag i det nu, för det känns inte bra.

Läs fortsättningen på intervjun med Kim & Nina i Friends:

– Vi är nästan som syskon