”Jag känner mig så ensam här”

Masomeh Rostami kom från Iran 1990 - hon kan ingen svenska och har bara sin dotter

RELATIONER

Hon säger "varsågod", ler och räcker fram en tekopp. Det är ett av de få svenska ord iranska Masomeh Rostami kan.

Trots hennes elva år i Sverige måste vi kommunicera via tolk.

Masomeh Rostami kom till Sverige för elva år sedan för att hjälpa sin dotter med barnen när hon studerade. Trots att hon nu längtar tillbaka till Iran ser hon ingen möjlighet att återvända. Hennes döttrar är alla gifta och hon kan inte bo hos en okänd man. Hennes son är regimkritiker och på flykt. Själv har hon inga pengar.

- Jag önskar jag kunde prata svenska. Nu kan jag inte kontakta svenskar. Jag har blivit så feg med tiden. Jag vågar inte ta initiativ. Jag blir så liten, säger hon och slår ut med armarna.

Lokalsänd persisk radio skvalar i bakgrunden. Lägenheten är liten och i vardagsrummet står en säng. Möblerna har hon hittat i en container. Soffan vi sitter i stöttas av en sten. Hon ber flera gånger om ursäkt för sitt enkla hem, en lägenhet i stockholmsförorten Husby med nästan uteslutande utländska namn på brevlådorna.

Av hennes sju barn bor bara en dotter i Sverige.

- När jag är i Iran hör barn och barnbarn av sig varje dag. Så jag blir aldrig ensam. Här fungerar det inte på det sättet. Min dotter är så upptagen med jobb och barnen.

De övriga barnen pratar hon med när hon är och hälsar på sin dotter som bor i en närkommun. Själv har hon ingen telefon.

- Jag saknar ömhet. När de kära är nära mig får jag kraft och energi. Den har jag inte här. När min dotter är upptagen blir jag mycket ledsen. Men jag säger inget för jag vill inte ge henne dåligt samvete.

Hon har haft ett hårt liv i Iran som änka med många barn, och tycker på det stora hela att hon har det bra här i Sverige.

- När man blir gammal och inte kan arbeta i Iran får man inga pengar. Du bor hos ditt barn och äter med dem.

Hon vill inte att någon ska tro att hon inte är tacksam mot Sverige. Därför tar det ett tag innan hon berättar hur hon egentligen mår. Att hon ibland är så deprimerad att hon skakar och inte kan äta.

- Jag känner mig så ensam. Jag är rädd för ensamheten, för döden, för att bli sjuk. Jag tänker på om jag dör alldeles ensam och ingen vet om det.

Det hon lever för är sin kolonilott där hon odlar persiska örter. När hon pratar om den lyser hela ansiktet.

- Det enda som gör mig glad är min kolonilott. När jag är där och vattnar blommor känns det jättebra. Det är mitt andra hem. Jag kan koka te där. Jag går dit på morgonen och håller på tills det blir mörkt, varje dag.

Någon gång i veckan går hon till ett iranskt dagcenter, det betyder mycket för henne. I övrigt har hon inget umgänge, förutom en svensk vän på kolonilotten bredvid.

- Vi kramas och pussas på kinden och jag bjuder henne på te. Jag önskar att vi kunde prata med varandra. Till min dotter har hon sagt att hon tycker om mig, att jag är snäll. Det känns bra.

Christina Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM