”Jag blir bara virrigare och glömskare”

1 av 2 | Foto: Kalle Assbring
”Barnen lever ju i sitt lilla tempo medan jag kan explodera”
RELATIONER

Vad kommer du göra om Kid kommer hem och berättar samma sak?

– Få panik! Men jag kommer ändå vara lycklig för att han vill dela med sig ett förtroende.

Hur var du som liten?

– Rätt burdus. Brottades och var vild och energisk. Folk blev trötta på mig och blev sura och gick därifrån. Jag var nog rätt jobbig.

Barndomen verkar ha varit rätt speciell. Efter en lugn period i Botkyrka, med sin mamma, flyttade Sofia till sin pappa på ön Storholmen, utanför Lidingö.

Nu ska jag ta reda på vad som är sant av det jag hört om dig. Det är en del. Ett: Har din pappa matat katterna med dina fingertoppar?

– Ja. Jag skar av dem i en skärapparat och de låg där och skräpade.

Men att ge dem till katten?
”Pappa matade

katten med mina fingertoppar

– Ja du, det är så mycket i honom som är konstigt, så? Han trodde inte att de skulle sys fast och katten var hungrig.

Två: Har din pappa rymt med dig, utan ett öre på fickan?

– Ja, det var jätteroligt. Då var jag 8 år eller nåt. Vi liftade och bodde hos tråkiga släktingar. Och till slut kröp han till korset och ringde min styvmamma och hon hämtade oss i sitt lilla flygplan och jag tyckte att det var ett riktigt nederlag att åka hem igen medan de var jättekära.

Tre: Fick du paddla till skolan i en kanot med hål i?

– Ja. Du skulle ha sett hur vi bodde på ön... Det var kaos. Vi hade får och lamm. Vi hade många skruttiga båtar. Och var man sist på morgonen, fick man ta kanoten med hål. Jag hade fantastiska armmuskler.

Fyra: Och isen brast under dig, två gånger också?

– Ja.

Var inte det livsfarligt?

– Man hade ju isdubbar.

Fem: Du har räddat livet på Ulf Larsson och Hannes Holm.

– Tja, man vet inte vad som hade hänt om jag inte hade vaknat. Det var efter en ”blöt” kräftskiva som jag vaknade upp och det brann runt omkring mig. Hela sommarhuset var rökfyllt. Försökte väcka Hannes och Uffe, men det var helt omöjligt. Så jag fick släcka branden själv istället. Det tog några timmar och jag var helt svart och slut när killarna till slut vaknade och undrade vad som hänt.

Sex: Du har setts ro naken.

–Ja, det är ett bra tips om man inte har några regnkläder och har bråttom. Då packar man ner kläderna i väskan och så är det bara att ta på sig när man rott över till andra sidan. Om Finlandsfärjan sedan passerar får passagerarna sig ett gott skratt.

Så. Allt var sant. Och säkert mer därtill. Och hon är inte lugnare nu, precis. Att vara på fest med Sofia är garanterat underhållande. Hon och hennes vänner brukar utmana varandra. Genom att göra konstiga saker.

Har du fått projektledaren för ”Stadskampen” att bita en raggare i vaden?

– Ja. Det har jag säkert. Fast jag kommer inte ihåg just det. Det är en fin gräns mellan vad som är kul och over the edge. Det är kul är att hänga in behån i garderoben och få en bricka för den. Eller fixa tio telefonnummer på fem minuter. Från killar man inte känner. Eller gå upp på scenen och kasta blommor till publiken medan bandet spelar. Såna grejer brukar jag hitta på. Jag har en så knasig fantasi.

Sofia har inte bara en knasig fantasi. Hon är kaxig också. Det är många som känt sig dissade av henne.

Vilka kriterier går du efter när du väljer vilka som är värda att prata med?

– Det där får jag ju höra ideligen. Att jag är så himla kaxig och inte pratar med folk och inte känner igen folk och jag känner inte igen mig i den beskrivningen. Jag har dåligt minne för ansikten och enda sättet att överleva när folk stirrar på en hela tiden är att inte titta dem i ögonen.

En tjej du turnerat med i fyra år, med ”Stadskampen”, mötte dig här för ett tag sen – och blev jätteglad. Men du kände inte ens igen henne och bara gick förbi.

– Usch! Och just ”Stadskampen” är ett typexempel på det. Det är riktig ångest. Sånt händer mig nästan dagligen. Folk hejar och man kan inte placera dem. Ångest. Skam. Med ”Stadskampen” är det nästan 100 pers man åker runt med.

Hur många gånger har du presenterat dig för samma person?

– Hur många gånger som helst. I ”Stadskampen” finns det säkert folk jag hälsat på varenda dag hela turnén. Det är så pinsamt och en riktig brist i mig. Och jag blir bara virrigare, glömskare och mer disträ. Det kan bero på ålder – eller mobiltelefonens strålning kanske.

Vad är det största du glömt bort?

– I år har jag glömt både min mammas och Anders födelsedag. Mamma hade lagat mat för hon utgick från att vi skulle komma? Du vet. Att folk envisas med att födelsedagar ska vara så viktiga. Och Anders. Jag ringde hans jobb och fick höra av hans assistent att han trodde jag planerade en överraskningsfest eftersom vi inte firat vid frukosten. Så jag var tvungen att dra ihop en överraskningsfest.

Jag får nog vara tacksam att hon kom till intervjun över huvud taget. Och alla ni på ”Stadskampen” som inte blir igenkända. Ha förbarmande. Eller klå henne i poker. Då lär hon komma ihåg er nästa gång.

Chatta med Sofia på måndag klockan 11.00

ARTIKELN HANDLAR OM