– Richard är min bäste vän

1 av 3 | Foto: Lars Grönwall
RELATIONER

Du och din man, Richard Hobert, ni har lite syskonlikhet?

– Ja, det är många som säger det. Jag lever med en människa som faktiskt förstår mig väldigt bra, och som jag förstår. När man har levt nu några år så känner jag att det här är min vän. Och jag är hans.

Vårdande män är ju något som många kvinnor längtar efter, eller till och med ”moderliga” män, som har såna kvalitéer. Inbillar jag mig, eller har inte din man det?

– Jomen, jag kan känna så ibland, även fast han är väldigt mycket man på det sättet att han är?ja han sköter inte om hemmet särskilt mycket (skratt). Men han är väldigt känslomässigt utvecklad, empatisk. Vi pratar i timtal varje dag. Det är väldigt roligt.

– Han är bäst bara. Han är bara bäst (skratt).

– Jag är mycket mer känslomässig och labil i förhållande till mitt arbete, hur och när jag ska göra det. Det är jättemycket vissa dagar, andra dagar vill jag inte titta på det alls.

Ett sätt att se på kärleken är ju att den knyter an till en ursprunglig känsla, att den är något man ”känner igen”. När man talar om att man får ögonblicklig kontakt, eller att det är personkemi, så är det igenkänning. Eller vad tror du?

– Ja, det tror jag också. Man kan känna igen en människa som man aldrig har träffat förut. Det är magiskt. Man bara vet.

Men när du träffade Richard så dröjde det innan ni såg varandra på det sättet?

– Ja, men det är klart att man slår igen den dörren (skratt). Det passar inte, det går inte? men sedan flera år senare så passade det.

– Men nu har det gått lång tid, över fyra år. Det känns som om vi känner varandra väldigt väl. Jag känner honom mycket mera väl än jag känner människor som jag har känt betydligt längre.

Nu har ni ju arbetat tillsammans igen, för första gången sen ”Födelsedagen”, i nya filmen ”Alla älskar Alice” som kommer i början av hösten. Den handlar om ett triangeldrama där en tolvårig flicka står i centrum.

– Jag tycker mycket om den. Den känns också som en ny slags film för Richard. Helt annorlunda mot dem han gjort tidigare.

– Han är modig, den ligger snubblande nära vårt liv, på ett sätt. På ett annat sätt är den oerhört allmängiltig. Det här är något som alla går igenom, och som alla barn går igenom, utan att ha någon riktig röst för det.

– Tänk själv hur slitigt det måste vara att bo en vecka på ett ställe och sen flytta för att bo en vecka på nästa ställe. Jag vet lite grann om det, för Richard och jag höll på så i flera år. Vi hade en lägenhet i Malmö, huset på Österlen, och så en lägenhet i Stockholm. Man höll på att bli tokig till slut av att flytta runt. Och så har barnen det hela barndomen. De är inte bofasta. Och vad blir det i framtiden av barnens erfarenheter? De är ju en halv generation. Kommer de att våga satsa och öppna sig för en annan människa? Eller kommer de att bli strängt religiösa och se till att förbjuda alla skilsmässor.

– Anklagelseakten kanske ser helt annorlunda ut än vad man tror.

Du säger att Stockholm är en ”aggressiv” stad med mycket stress. Har du haft några känningar av den stressen?

– Antagligen. Men jag är så dum så jag inte begriper det. Men, visst, när jag inte riktigt har kommit med någon bra lösning och bara har två dagar på mig, då är det panik. Skulle jag gå på en läkarundersökning då skulle de väl skriva ut Prozac åt mig. Samtidigt är det en enorm kreativ lusta, det kallar jag det (skratt). Jag behöver den. Det adrenalinet måste till för att du ska klara av en premiär. Skulle de där tecknen utebli, skulle svajet, illamåendet, nervositeten och paniken utebli, då skulle jag bli allvarligt orolig. Då tror jag nog att jag skulle säga: det är dags att lägga av.

En stor publik har sett dig gråta, älska, skrika av raseri och visa en uppsjö andra känslor. För att inte tala om dina medspelare. Hur klarar skådespelare egentligen av att på bara några veckor blotta sig så för varann?

– Du är hyperberoende av en annan människa och den av mig. Vi måste göra upp spelregler och lita på varann. Det är en väldigt speciell process och kan nog uppfattas som en ytlig öppenhet, av sådana som betraktar den.

– Man raserar barriärer som i vanliga relationer tar år att bryta ner. Man måste också ha tillgång till den andres kropp. Jag måste kunna ta på dig precis som jag får lust.

– Ibland kan jag kanske träffa en människa som jag aldrig har träffat förut och efter tre dagar ska vi ligga i samma säng. Vad är det? Det är ju en chock! Så gör man inte. Och kanske med någon man inte ens har lust på (skratt).

– Men från insidan är det väldigt vackert. Man kommer faktiskt oerhört nära någon. Det kan hända fantastiska saker när kameran går eller när man under repetitionerna kommer åt just det där man vill komma åt. När en annan människa överlämnar sig själv till en, och jag till honom, så får man faktiskt en väldig respekt till varann. Och kärlek faktiskt.

Det där måste ha varit lätt att blanda ihop i början, vad som är teater- eller filmförälskelse och vad som är annan förälskelse?

– Ja, absolut. Jag var förälskad i alla, hela tiden, när jag började. Nu blir jag det inte längre, inte privat. Men man försätter sig extremt långt i en känsla. Som med Micke Persbrandt som jag har spelat så mycket med. Vi har ingen blygsel för varann. Jag har tillgång till hans kropp som jag har till min mans nästan (haha). Förutom att vi aldrig har gjort det.

Du spelar ju just mot honom i Richards nya film ”Alla älskar Alice”.

– Ja, min man har till och med stoppat oss i samma säng (skratt). Det känns som om man har spelat så länge och så nära att han har tillgång till mina innersta rum, och jag kan känna att jag har det till hans.

– Så där kan jag känna det med Pernilla (August) också, att vi har den där tillgången till varandra när vi spelar tillsammans, och till flera andra också. Det är en skattkammare.

Jag känner mig riktigt avundsjuk på er skådespelare när du berättar sådär.

– Ja, det kan du gott vara! Det är en så ljuvlig känsla att känna att man är kapabel att tycka om så många människor.

– En svårighet är att när man lever med alla rör öppna på jobbet kan man lätt bli lite överdriven privat också. Det är lite som med operasångare, att man tänker: Men vad konstigt de pratar.

– Som skådespelare kan man nog bli en lite jobbig sort som folk inte riktigt orkar med, som uttrycker känslor för starkt och rakt på.

Åsa Mattsson

ARTIKELN HANDLAR OM