– Det blir svårare och svårare att gå på scenen

Aftonbladet Söndag följde med stjärnan på turné

1 av 8 | Foto: Micke Sörensen
12.27 På väg till Arlanda från en spelning i Mariestad. Carola passar på att ta det lugnt i turnébussen.
RELATIONER

Turnéledaren Kajsa Åberg står vid SAS-disken på Arlanda och försöker övertala sin artist att checka in fler av sina väskor.

– Nej, det behövs inte. Här finns massor av lediga armar, svarar Carola blixtsnabbt och plötsligt står Aftonbladets reporter med en blytung Beauty Box över axeln.

– Nu har du ansvar för den!

Jodå. Så är det. När Carola nu åker runt på sin första turné på fem år, chefar hon med hård hand över ett eget sjumannaband. Två kör- och danstjejer och fem killar.

– Jag är rättvis, tuff och kärleksfull som ledare. Ofta hinner man inte förhandla men om någon har ett bättre argument så har jag inte svårt att böja mig.

Det är viktigt att kommunicera inom bandet, säger hon, och att bygga en gemenskap.

Men i slutändan är det hon själv som får ta smällarna – och framgångarna.

– Som artist hamnar man lätt i ett vakuum, med en viss ensamhet och utsatthet. Jag vill både vara en del av bandet, samtidigt som jag alltid kommer att vara artisten. Jag måste dra lasset och leda, det är ju mitt namn som står där! Det är jag som får ris eller ros, säger hon.

Carola springer omkring som ett lyckligt barn på Arlanda, stannar och pratar med folk, skriver autografer och lyckas dessutom spåra upp några välkända kollegor. Lill Lindfors står vid incheckningen och på tre röda är Carola där och kramas. Vid gaten möter hon Afro-Dite och de jublar genast över hur kul det ska bli på kvällens spelning i Sundsvall.

Och så – förstås – fansen. Överallt. I alla åldrar. Hela tiden kommer blyga barn, tonåringar, generade föräldrar eller lyckliga pensionärer fram med ett autografblock och kanske en och annan anekdot om vad Carola betyder för just dem.

Carola är stor.

Hon skriver vant sin graciösa namnteckning. De som inte har penna och block med sig får ett signerat kort som Carola snabbt drar fram ur väskan.

Hon har varit med förr.

I 19 år för att vara exakt.

I kycklinggul dress klev den då okända 16-åringen med sin ”Främling” rakt in i den svenska folksjälen.

Nu vårdar folket sin dyrbara upptäckt med sällsynt entusiasm. Alla har en åsikt om fenomenet Carola.

– Jag blev invigd i det här livet redan på 80-talet och det skedde så lavinartat snabbt. Jag fick ta ett djupt andetag och det känns som jag kommer att hålla andan livet ut. Det var ett möte där jag hejades fram av publiken. De kände att de var med och upptäckte mig, säger hon själv om Carola-hysterin.

Hon kliver ombord. Om några minuter är klockan 15, fredagen den 5 juli år 2002, och SK 042 tar henne till Sundsvall. Hon greppar lite stolt ett exemplar av flygtidningen ”Airport” och möter sin egen, sugande blick på omslaget.

– Var är min väska? undrar hon plötsligt.

Reportern ger henne sminkväskan och vips är artisten inne på toaletten för att byta om. På 10 000 meters höjd genomgår Carola en totalförvandling och kliver ut i en svart dress, med kavaj och tajta byxor, bland de väntande fansen i ankomsthallen. Musikerna åker till hotellet och vilar.

Vi följer i stället med Carola i en taxi på väg till Skivbutiken nere i centrum och en väntande skivsignering. I hissen på väg ner frågar hon en kollega:

– Några udda typer i dag?

– Nej, det är lugnt, blir svaret.

Björn Solfors