– Jag var så fruktansvärt pinsam i "Så ska det låta"

Kattis Ahlström om karriären, kärleken och hypokondrin

Foto: Börje Thuresson
RELATIONER

Bimbodebatt. Skilsmässa. Och skvallerrykten om

en romans med Niklas Strömstedt. Det är kanske inte så konstigt att tv-stjärnan Kattis Ahlström avskyr att bli intervjuad.

Foto: Börje Thuresson

– Jag har funderat på varför jag tycker det är så svårt att hänga på framsidan på tidningar, säger Kattis.

– För jag tycker verkligen det. Är det för att jag tar ner mig själv och mina insatser? Kanske. Men mitt jobb är ju att få andra människor och ämnen intressanta. Då är det frustrerande att jag blir intressant. Jag är ju en förmedlare. Det är ju mer intressant att läsa om någon som verkligen gjort nåt.

Vi fick övertala dig i ett år innan du gav upp och tackade ja. Vad fick dig att ändra dig?

– Ibland kan det vara skönt att vara med i en längre intervju och få nåt sagt som man tycker är viktigt. Bimbodebatten diskuterades över mitt huvud, så det kan vara skönt att säga nåt själv.

Bimbodebatten, ja. Det var Jan Guillou som drog igång den när han tyckte att Kattis passade väldigt dåligt i ”Uppdrag granskning”. Och det talade han om på sitt sedvanligt diplomatiska sätt.

Hur påverkade hans påhopp dig?

– Jag har funderat så mycket på det. Både känslomässigt och professionellt. Det blev en sån turbo. Det som var konstigt för mig var att jag blev ett objekt i en diskussion, där både feminister och Jan Guillou och andra farbröder använde mig som slagträ. Och det blev till slut helt absurt och väldigt tärande. Jag fick statuera exempel för en personlighet i media jag inte alls känner igen mig i.

Vore det inte värre om du känt igen dig?

– Så enkelt är det inte. Det är självklart att jag funderade på vad Guillou såg, som den intelligenta person han är. Vad ser han hos mig som får honom att skriva så här och känna så här?

Hämmade det dig?

– Det kan ha gjort det. Det var ju inte bara Jan Guillou. Bo Holmström var också med, det var ju ett helt gäng där. Så det gällde att tänka klart. Jag hade inte bett om att få det här jobbet. Jag hade blivit tillfrågad på grund av att jag hade de kvaliteter de ville ha. För mig var det inte ett stort steg att gå från nöje till samhälle, mitt jobb är att möta människor av olika slag i olika sammanhang. I nöjesbranschen mötte jag andra människor. Jag har hanterat mitt nöjesjobb och mitt barnjobb med samma allvar.

Och nu har du sagt upp dig från ”Uppdrag granskning”. Varför?

– Det är dags att gå vidare. Jag har varit där i ett och ett halvt år. Dels är det slitigt att göra en kväll i veckan med så olika ämnen, och dels trivdes jag inte tillräckligt bra för att fortsätta längre. Jag är nöjd med den här tiden men nu vill jag gå vidare.

Gå vidare till vad?

– Jag ska producera ”Världens barn” och vara programledare på ”SVT Morgon” några gånger i månaden.

Känns det skönt att göra något som, förhoppningsvis, blir mindre kritiserat?

– Det är inte riktigt så jag tänker. Kritik kommer alltid att finnas. Folk tycker så mycket.

Vad ska det till för att knäcka dig?

– Du menar att det har varit mycket att ta? Ja, det tycker jag också. Jag vet inte var min gräns går.

Är du starkare eller svagare än du var innan?

– Svagare på ett plan, starkare på ett annat. En del av mig har blivit mycket starkare och tuffare och säkrare. Jag vet vad jag kan och det är skönt att känna.

Hur är du svagare?

– Det är svårt med självkänsla och självtillit. Den är lite svagare.

Tilliten till omvärlden också?

– Absolut.

Tycker du världen är ond?

– Jag kan uppleva det så.

Hur hanterar du det?

– Det är att skända att säga att den bara är ond, men det finns så mycket lidande att det är svårt att förstå sig på. Innan jag fick barn förstod jag inte hur de kunde sitta inne i den där grottan i ”Björnes magasin”. Så såg ju inte livet ut! Varför skulle det vara så mesigt? De lurade ju barnen. Och nu tycker jag att man ska lura dom så länge man kan. Låt dem vara i det där så länge det bara går.

Innan du hamnade på tv spelade du cello. Så skadade du månbenet i handen och tvingades sluta. Skulle du hellre spelat cello i nån symfoniorkester i dag?

– Nej, jag hade inte kommit till nån symfoniorkester. Jag var inte tillräckligt fokuserad. Men det hade på sätt och vis passat mig bättre. Det kan jag tänka på ibland. Vissa saker skulle nog trilla på plats som är ute och svävar nu.

Du har en vacker röst. Har du aldrig funderat på att spela in en platta? För att bli påhoppad av en ny kategori människor?

– Ja, Gud var roligt! När du säger det så! Kan du inte be Bert eller Butt ringa mig? Nej du, jag sjunger i kör nu och då hör jag själv vilka svåra begränsningar jag har i min röst. Men det är nåt jag drömmer om. Att ha en fin röst.

Vad dum du är. Du har en fin röst. Jag hörde den i ”Så ska det låta”.

– Prata inte om det! Jag har gjort en del tarvliga insatser i tv? Det var så pinsamt. Jag gick igång med nåt slags körglädjekänsla i kroppen. Det var så roligt så jag började sjunga ”Mercedes Benz”. Fruktansvärt pinsamt.

Varför då?

– Allt var hemskt. Vidrigt. Jag var lite för happy liksom. Medryckt.

Så du lider av ”fina flickan syndromet” och kan inte ge järnet? Alla andra kanske tänkte att det var härligt att du var så glad och sjöng och verkligen älskade det.

– Inte jag. Jag retar mig på när det sticker iväg.

Har du magsår?

– Nej.

Det är jobbigt att gå och ha kontroll hela tiden.

– Ja. Det är ju både bra och dåligt. Men jag tycker det är viktigt att hålla nån slags?

Svalka?

– Nej, inte svalka.

Har du någonsin exploderat?

– Det är klart jag har.

Vad gör du då?

– Jag kan bli jättetasktig.

Och sen får du be om ursäkt och laga goda middagar och köpa presenter?

– Jag får i alla fall be om ursäkt.

Du verkar väldigt moralisk också. Är du det?

– Jag försöker.

Har du gjort något omoraliskt?

– Det är klart jag har.

Som?

– Det är ju inte precis det man vill prata om.

Stämmer det att du köpt en Citroën och kört till Alperna – utan körkort?

– Ja, fast det var inte jag som körde själv. Det var en kompis till mig. Jag hade aldrig vågat köra. Jag satt i baksätet och hejade på. Där fick du inte till det, hörru du.

Har du påstått att du var civilingenjör för att få lägenhet i Stockholm?

– Ja. Han sökte en civilingenjör och jag skulle plugga och behövde bostad.

3 röster om Kattis

Foto: Maria Östlin

Caroline Giertz ([email protected])