”Barnen frågar om jag kan dö”

Karin, 36, har bestämt sig för att överleva

RELATIONER

När Karin, 36, förlorade sitt bröst i cancer frågade Linnea, 4:

"Mamma, när ska bröstet växa ut?"

- Hon undrade varför håret kom tillbaka - men inte bröstet.

Foto: Hanna Teleman
barnen blev oroliga Maja, 7, och Linnea, 4, tycker inte att det är konstigt att mamma bara har ett bröst. Men de blev oroliga när Karin blev sjuk i bröstcancer och frågade om hon kunde dö. Om du undrar hur det går för Karin kan du läsa hennes dagbok på nätet http://strawberryfields.just.nu.

I dag vet Linnea att bröstet aldrig växer ut. Mamma har i stället ett fint lösbröst. En silikonprotes i höger bh-kupa.

Linnea och storasyster Maja, 7, har vant sig vid att se sin mamma med ett bröst och tycker inte det är konstigt. Själv önskar sig Karin ett nytt bröst.

- Bröstet tycker jag fortfarande är viktigt. Men det viktigaste är att få leva vidare.

Karin fick diagnosen bröstcancer för två år sedan. Hon har fått metastaser i levern, ryggraden och bäckenet. Ett återfall minskar chanserna att överleva. Så Karin undviker all statistik.

- Jag tänker: Ser jag ingenting så kan jag tro att jag ska må bra. Jag har bestämt mig för att tillhöra de här procenten som överlever.

Karin utstrålar beslutsamhet, men också en viss tveksamhet. Cellgifterna biter på levertumören och skelettet har börjat återbildas. Det stärker Karin i hennes hopp.

”Jag borde ha känt den”

Karin var 34 när hon upptäckte tumören.

- Det var en så stor knöl, jag borde ha känt den när jag kramade barnen. Den tog ju emot, säger hon.

Det var hennes första vecka på ett nytt jobb. Hon var laddad av kraft. Hon blev inte orolig.

- Jag trodde det berodde på mensen.

När hon fick diagnosen ringde hon sin pappa och grät.

Planerade begravningen

- Först blev jag chockad, kunde inte ta in att det var så allvarligt. Men när jag fick återfall började jag planera min egen begravning. Tänkte att jag måste städa ur mina lådor.

Barnen har frågat om hon kan dö.

- Det har jag sagt, att det kan jag. Men jag tror inte att de förstår.

Där bröstet satt förut finns ett långt ärr.

- Jag tordes inte titta först, det tog ett par dagar. Men jag tyckte inte att det var så farligt. Det såg inte så äckligt ut. Min man brydde sig inte om det. Han sa: "Du har ju ett bröst. Det viktiga är att du blir frisk."

Just nu orkar Karin inte bry sig så mycket.

- Går man igenom en sådan här sak så blir man tuffare. Man ser tydligare vad som är viktigt i livet. Det är inte lika viktigt med allt man bekymrade sig för förut. Jag tänker ofta "Det ordnar sig".

- När solen skiner kan jag gå runt och bara le, för att det är så härligt att leva. Ett tag tyckte jag att livet var fantastiskt.

Fick klimakteriebesvär

Karin förlorade mensen av antiöstrogenerna.

- Jag fick klimakteriebesvär, svettningar och sköra slemhinnor. Sexlusten sjunker. Man känner sig inte lika rolig längre, säger hon.

Trots allt det svåra så har sjukdomen också medfört ökad livskvalitet.

- Jag är starkare i dag, mer självsäker, säger Karin.

- Jag är nästan en gladare människa.

Fler artiklar i samma serie

Chatta

Chatta fredag 4/10 kl 13 med Elisabeth Lidbrink, överläkare vid Radiumhemmet.

6 300 kvinnor får bröstcancer varje år. En del av dem är mammor. De har skolbarn och småbarn. Några har en nyfödd bebis. De här kvinnorna kämpar mot cancern samtidigt som de sköter sina barn. Och de bär på den ständigt malande oron: Kommer jag att få se mitt barn växa upp?

Mary Mårtensson