”Nu vågar jag vara stjärna”

Lisa Nilsson tog ett långsamt farväl av kärnfamiljen och vann ett nytt liv – som singel, skådis och scenartist

RELATIONER

Lisa Nilsson har gått runt ett nytt hörn – lämnat äktenskapet och förorten för singelliv och egen lägenhet i Stockholm.

Nu väntar himlen igen.

Foto: Maria Östlin
Styling: Karin Rosenlund Makeup & hår: Anna Frid

I vår är Lisa aktuell med både turné, albumet ”Samlade sånger 1992–2003” och filmdebut i Colin Nutleys ”Paradiset” efter Liza Marklunds andra roman om Annika Bengtzon. Där spelar Lisa den manipulativa Rebecka.

Du träffade Eva Dahlgren på premiären och hon gav dig en komplimang för att du var en sån ”bra bitch”. Hur tog du det?

– Ja, jag visste ju inte om jag skulle ta det som en komplimang. Jag är ju en sån där älskvärd, inställsam, tillmötesgående sort som vill att alla ska gilla mig. Jag kan ha ont i magen i två dagar om jag blir osams med taxichauffören, och känna en stark drift att ringa upp och säga : ”Jag hade en dålig dag, förlåt mig, jag är inte sån egentligen – jag är snäll.”

– Dra åt helvete! Det skulle jag vilja säga lite oftare.

I ”Paradiset” fick du vara ormen i alla fall.

– Ja, där fick jag vara vidrig. Rebecka tar inte åt sig vad folk än säger om henne. Det var väldigt skönt att få vara så självsäker.

Vad är det för sidor du plockar fram?

– Ja, det kan man undra. Jag inser efteråt att det finns personer som jag har plockat av men jag hör också vissa sarkasmer hos Rebecka som jag kan känna igen hos mig själv. Så kan jag låta när jag grälar och jag försöker skydda mig – välriktade ispikar.

Har filmandet gett mersmak?

– Ja, det var en mycket mer konstnärlig kick än jag trodde. Jag fick utrymme att gestalta något. Det är också det som är min drivkraft i musiken: att få gestalta en person, en berättelse – något mer än att bara musicera i största allmänhet.

Du har precis köpt en egen lägenhet som du har inrett. Hur känns det att skapa ett hem bara för dig själv?

– Väldigt bra faktiskt. Det är speciellt att bara jag ska bo där. Nu när jag är äldre vet jag vad jag behöver och vågar tillåta mig mer. Tidigare har jag haft en del gamla uppväxtidéer om vem jag är, som jag egentligen aldrig har vågat slå hål på. Jag kanske faktiskt är väldigt intresserad av formgivning, men det var det ingen annan som var, och då var inte jag det heller. Jag avfärdade det som lite snobberi, att det inte passade med min livsstil.

Du flyttade tillbaka till din barndoms förort Tyresö, tillsammans med din ex-man Henrik Jansson för ett par år sedan. En solidaritetshandling med din bakgrund?

– Ja, det var det verkligen. Det var en resa bakåt, en djupdykning, ett rent fysiskt försök att återknyta banden med min gamla identitet.

– Jag var tvungen att få den under huden igen, hitta hem igen. Sedan när jag verkligen hade rotat fram den gamla Lisa, då vågade jag öppna mig för något nytt igen.

Före Tyresö-perioden hade du svårt att hantera den väldiga framgången som popdrottning?

– Ja, jag var vilsen, det var så oerhört mycket fokus på karriär då. Att pendla i de här sköna världarna och försöka stå pall mot trycket och vara sig själv, det är rätt svårt. Nu är det mer utrymme igen för att leka med nya identiteter.

Det verkar som om skilsmässan från Henrik är en del av en större förändring i ditt liv?

– Ja. Vi kom fram till att vi inte skulle fortsätta att leva tillsammans, vi var tvungna att tänka om. Och det är inte bara så att två personer går åt skilda håll, hela framtidsbilden måste ändras. Vi hade ju redan bestämt hur den skulle se ut i och med att vi gifte oss.

– Jag har varit en mästare på att tänka mig hur livet ska se ut väldigt långt fram, men nu när jag lever ensam så är det svårt att göra upp såna planer. Nu försöker jag att inte planera, att leva så att det öppnar möjligheter.

Singeln ”Långsamt farväl” ligger nära det du gått igenom.

– Det är en gammal Mauro Scocco-låt, och när jag lyssnade på den igen tänkte jag först: Men det här går inte. Jag var rädd att det skulle kännas klibbigt.

Lisa Nilsson