”När jag var riktigt liten ville jag bli präst”

Katarina Sandström om sin tro, kändisskapet och varför det inte är okej att bära slöja i Rapport

RELATIONER

En gång var ankaret alltid en man.

En stark, strikt, evigt medelålders man som med mjukt läder i rösten gjorde världen begriplig.

Den tiden är förbi.

Skulle, till exempel, himlen falla ner över våra huvuden i år, är det Katarina Sandström, 29, vi vill ska berätta nyheten. I Rapport.

Årets Nyhetsankare i Sverige är ung, mörkhyad, kvinna och vacker som en stjärnklar vinternatt.

Foto: Mikael Gustavsen

Varför tror du att du vann tv-priset?

– Jag blev uppriktigt överraskad. Jag trodde inte att jag skulle vinna. Och jag vet inte om jag kan svara på varför. Men kanske för att jag faktiskt tar det här jobbet på stort allvar. Jag förbereder mig oerhört noga, säger Katarina.

– Slår man på tv:n och ser nyheterna vill man ju veta – ”Står världen kvar? Kan jag gå till jobbet i dag?” När jag själv ser nyheter vill jag känna att jag TROR på personen bakom desken, men också att där finns värme och medkänsla.

– Hur mycket känsla man kan visa, det är en hårfin gräns. Du får ju inte ta ställning. Samtidigt berättar man ju inte allt på samma sätt. Jag har en annan ton när jag berättar om sonen som gav sin mor dödshjälp än när jag berättar om Tommy Zethraeus.

Vad är svårast?

– När man blir starkt berörd, som när barn far illa. Peder Carlqvist gjorde till exempel ett reportage om en 9-årig flicka i Afghanistan som tillverkade tegelstenar. Hon var så liten, hade så långa arbetsdagar och var så smal att man trodde hon skulle gå av. Hon slet och for så illa. Då tänker man ju bara ”Åh, jag vill åka dit och hämta hem henne! Nu!”

En gång på sjuttiotalet blev Katarina själv hämtad, av en kvinnlig missionär i Addis Abeba. Katarina och hennes tvillingsyster Elisabeth är adoptivbarn från Etiopien, brodern Johan också. De fick sitt hem i en rödmålad Västerbottengård hos Holger och Karin Sandström i Tavelsjö, en by tre mil från Umeå och lika idyllisk som namnet anger.

– Johan kom till Sverige 1972, jag och min syster 1974, berättar Katarina.

I Tavelsjö finns en stark kyrklig tradition, och en omvittnad anda av att man tar hand om varandra. Det finns många adopterade barn i bygden.

En annan egenhet för Tavelsjö är namnet Sandström. Slår man namnet och orten på nätet är de hur många Sandströmare som helst, allt från Scooterklubbens ordförande till brandförmän, organister, lärare, kyrkofullmäktige och nämndemän. En konspirativt lagd reporter anar genast att släkten Sandström är Tavelsjös Sopranos.

– Nää, säger Katarina och skrattar, det finns flera Sandström-släkter där, det är ett vanligt namn, men vi är inte släkt med alla.

– Men Tavelsjö är en otroligt vacker plats, det kan jag se än fast jag har bott där hela livet. Det är berg runt hela sjön. Vi bodde utanför tätorten, jag är uppvuxen i en mindre by, Långviken.

Det ska finnas ett odjur i sjön – trodde du på det?

– Tavelsjöodjuret? Oja! säger Katarina och skrattar.

– Alla idrottade, fortsätter hon. Jesper Blomqvist kommer därifrån, men alla spelade fotboll i Tavelsjö, jag också. Och med samma ungar friidrottade vi. Jag höll på med trekamp – löpning, kula, längd. Jag gillar idrott, men jag slutade med fotboll i sjuan.

Träffar du din tvillingsyster ofta?

– Hon bor i San Francisco i dag, är ekonom och har ett eget konsultbolag. Vi har alltid stått varandra oerhört nära. Inte så att vi är telepatiska, men vi har väldigt mycket kontakt och ringer ofta. Hon är min tvillingsjäl.

Tron fick ta plats i Tavelsjö och i syskonen Sandströms uppväxt.

– Ska man förstå mig måste man veta att min tro är en viktig del av mig, säger Katarina. Jag är uppvuxen med aftonbön och tron påverkar mig på många sätt, den gör mig trygg som person.

– Jag går i kyrkan så ofta jag kan, men det har blivit i olika församlingar sedan jag flyttade till Stockholm.

Du ville bli präst när du var liten?

– När jag var riktigt liten ja. Men sedan var det juridik jag var inne på. Vi pratade alltid samhällsfrågor hemma. Rätt och fel, moral – jag har alltid haft ett intresse för det. Jag gjorde praktik på hovrätten i gymnasiet. Jag hade lika gärna kunnat bli jurist.

Katarina Sandström

Foto: Mikael Gustavsen
ARTIKELN HANDLAR OM