”Jag trivs bäst med killarna”

En svensk legend firar 20 års-jubileum som artist i år. Aftonbladet har följt Carola Häggkvist i ett unikt reportage en hel dag, och fann en driven affärskvinna, en längtande mamma – och tjejen som mött sin drömkille.

1 av 2 | Foto: Jan Danielsson
”Jag såg drömkillen på väg över gatan precis vid min bil så jag vevade ner rutan”.
RELATIONER

 Det är två decennier sedan hon debuterade i Melodifestivalen i pudellockar och gul In Wear-dräkt. Tjugo år sedan hon plockade hem samtliga jurytolvor med sin gudabenådade röst och årets slagdänga – Främling. I år firas det med stort kalas: jubileumsplatta, jubileumskonserter, jubileumsdokumentär och jubileumsturné. Och som grädden på moset blev hon alldeles nyligen utsedd till Sverige kändaste kändis.

Det är Carolas år i år.

När Aftonbladet Söndag träffar henne är hon på strålande humör. Kanske för att hon bara någon timma tidigare har varit och tittat på drömbilen. En Jaguar. Cabriolet. Hon har bytt gult mot moderiktigt militärgrönt. Nya och lika trendiga är de gigantiska solglasögonen. More is more.

Hon har precis kommit hem från London där hon har tittat på en musikal som hon blivit erbjuden att spela i här hemma.

– Jag blev inte exalterad och då får det vara. Jag vet vad det innebär. Man jobbar mer än fulltid men man syns inte så mycket. Så var det när jag spelade i Sound of music. Jag jobbade jättemycket men när jag hoppade in i en taxi frågade chauffören: ”Sjunger du fortfarande Carola?”. Ja, typ! Sju gånger i veckan på den här teatern!

Är du en arbetsnarkoman?

– Jo, det är jag väl. Jag gillar att vara effektiv.

– Folk omkring mig säger ibland att jag ska ta det lugnare – bara för att de inte gör lika mycket saker själva. Men då tycker jag: ”Hjälp mig att förverkliga mina drömmar istället. Jag mår ju bra. Dra inte ner mig i ert tempo.” Jag är gjord för att springa i 100 knyck, de för att springa i 60. Alla måste springa i sitt tempo.

Vad är lagom tempo för dig?

– Jag är slitstark. Men jag känner väl inte alltid efter när kroppen säger ifrån med yrsel, kramp i hjärttrakterna, tappade ord och en släng av ansiktsförlamning? Men annars mår jag bara bra.

Ansiktsförlamning, det låter allvarligt?

– Jag var gravid i femte månaden när det hände och jobbade såklart på som fullt. Plötsligt tappade jag känseln i halva ansiktet, det bara hängde. Jag fick sova med fuktglasögon för jag kunde inte stänga ögonen. Läkarna sa att det hade med stress under graviditeten att göra. Det tog en månad innan det gick tillbaka. Men jag kan fortfarande känna av det ibland, att det stramar lite. Det tar jag som en väckarklocka.

I årets Melodifestival flög du över arenan. Egentligen skulle du göra EN volt men i sändning gjorde du TRE och såg bra yr ut när du kom ner på scenen igen.

– Jag har hållit på lite med både simhopp och studsmatta så jag har balans i mig. Men vet du vad det allra svåraste var som jag bara skrattar åt nu efteråt? När jag flög var jag tvungen att sjunga lite för fort för att jag skulle synka med ljudet som gick ut i tv-rutan! Det var den största utmaningen och jag chansade bara. Mycket handlar om att bara gå på feeling – inte tänka för mycket.

Du gillar utmaningar?

– Ja, jag vill gärna ha fler! Det går ju alldeles för långsamt! Jag har tagit mc-kort och jag älskar forsränning, jag höll på att kola vippen förra året men jag älskar det ändå. Och jag vill hoppa fallskärm innan jag fyller 40.

– Men det är inte så att det måste gå snabbt hela tiden. För att kunna stå med en elgitarr och göra det på riktigt måste du kunna sjunga ”Blott en dag” med passion. Jag tror att de värsta rockers gör det också. De sätter på Sound of music och käkar mammas köttbullar men de berättar det inte. Mina softa sidor syns. Men jag har alltid gillat när det är lite drag under galoscherna.

Var du nära att dö?

– Vi skulle prova att kroppssurfa efter forsränningen. Vi skulle ta 15 crawltag rakt ut i forsen. Jag var såklart först ut, tog sats rejält och crawlade rakt över forsen alldeles för långt till andra sidan och hamnade bland en massa stenar. Jag tror att jag fick en kallsup och plötsligt fick jag ingen luft. En av ledarna fick hoppa i för att hämta mig. Jag minns att jag såg Amadeus framför mig och tänkte att de kanske skulle kunna rädda mig på stranden.

– Efteråt sa de att jag förmodligen hade fått något slags lock för struphuvudet.

Var du en pojkflicka när du var liten?

– Ja, det har jag nog alltid varit. Jag har alltid trivts bäst med killarna. Alltid varit sportintresserad, hade femma i gympa och spelade fotboll med grabbarna på rasterna. Det är egentligen först nu efter separationen som jag har fokuserat på att vara med väninnorna, att ha glädje i det.

Man kan ju få för sig att artistlivet är en enda lång champagnegalopp. Rätt eller fel?

– Det är både och, med snabba vändningar. Det är mycket adrenalin som är som champagne. Att ha en premiär är ungefär som att gifta sig. Jag tänker på dem som är med om den där anspänningen bara en gång i sitt liv: ”Jag var så nervös, jag visste ingenting, det var som en dimma?”. Så där är det för mig några gånger per år. Och jag utsätter mig för det!

Backstage är det väl inte alltid så flott?

– Nej, det behöver det verkligen inte vara! Baksidan är mycket tuffare än folk tror. En rolig episod var när jag spelade på Bert Karlssons Sommarland på 80-talet. Det stod 20 000 och väntade framför scenen men det fanns ingen toa för oss artister. Jag var tvungen att kissa före konserten men personalen hänvisade till publikens bajamajor.

– Dit hade jag fått gå året innan. Fått springa och säga: ”Ursäkta! Ursäkta!” Och då blev konserten lite försenad. Så nu tänkte jag: Nej, nu tar jag en hink och kissar i den och sedan får han gå ut med den själv. Nästa år fanns det en toa där.

Du blev Sveriges megastjärna redan som 16-åring. Vad har det för konsekvenser att växa upp i strålkastarljuset?

– Jag upplevde nog mer att jag satte på mig en yrkesrock. Nu ska jag klara av det här! Ett kall. Jag såg alla dom här tusentals människorna framför mig när jag var liten och stod och sjöng framför hopprepet. Jag var förberedd på det. Jag ville det. Det har burit mig igenom allt.