Hur ska det gå på nya jobbet, Nalin Pekgul?

”Det blir tufft. Men vad har jag att vara rädd för? Jag kan säga vad jag tycker utan att bli mördad.”

Foto: johan solum
ny kvinnobas Nalin Pekgul blev feminist tack vare sin farfar. Jämställdheten har alltid varit hennes hjärtefråga och nu är hon nyvald ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet.
RELATIONER

Det är farfars förtjänst att Nalin Pekgul är feminist. Pappa tog tjänstledigt för att hon skulle få utbildning. Men familjen höll hemligt att hon som 26-årig ogift riksdagskvinna flyttat hemifrån.

Det var tio år sedan, nu är Nalin Pekgul nyvald ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Vi har stämt möte i Tensta och hon säger att den svenska förorten påminner henne om Mize i kurdiska Turkiet. Även om druvorna på torget inte är lika goda.

Vi talar länge om pusslet, om att vara kvinna, mamma, politiker, svensk, och

exil-kurd. Hur får hon ihop sina bitar? En gång gråter hon, när hon tar namnet Dersem i sin mun.

■ ■

Du hade hoppat av riksdagen, börjat läsa till lärare. Varför ville du leda s-kvinnorna?

– Först sa jag: ingen chans. Jag hade fått mitt andra barn och ammade hela nätterna. Men senare fick jag sova fem timmar i sträck. Wow, ett nytt liv. Och det är ju jämställdheten som alltid varit min hjärtefråga.

Hur blev du feminist?

– Jag tror pappa hade ett experiment: han skulle fostra mig och mina bröder lika och se om det gick. Fast egentligen var det farfar som tagit ställning när han skickade sina flickor till latinska skolor. Vilket var värsta skandalen. Men han hade tagit intryck i sin ungdom av en officer som sa: ”Ge både pojkar och flickor utbildning, för det här feodalsamhället kommer att ta slut.”

Farfar gjorde dig till feminist?

– Ja. Min faster var min idol, hon mördades 1980, 22 år gammal. Hon studerade och farfar var stolt: ”Jag byter inte henne mot hundra pojkar.”

Men din mamma var analfabet.

– Ja. De var släkt, och äktenskapet var arrangerat. Stackars mamma trodde att hon skulle få en fin religiös familj, farfar var ju präst. Men hon kom till en annan värld. Hos farfar var det fester och moderna kläder ? och hos mormor hade kvinnor byxor under klänningen och fick inte tala med en man.

Vad har du efter mamma?

– Envisheten. Viljan att utvecklas: hon har lärt sig svenska, hon läser Ivar Lo, och är intresserad av samerna.

Hur såg det ut där du växte upp?

– Pappa var lärare som tvångsförflyttades hela tiden. En by älskade jag, Mize. Med världens godaste druvor och fikon. Så småningom flyttade vi till staden, pappa tog tjänstledigt för att jag skulle få utbildning. Men Mize är Kurdistan i mitt hjärta. Det var lite avlångt, enorma fält, stor fotbollsplan ? påminner om Tensta. Jag vill inte flytta mer, om jag inte är tvungen.

Du förbjöds tala kurdiska i skolan.

– Jag kunde inte turkiska och fick jättemycket stryk. Varje dag. Man fick hålla fram händerna. Läraren hade en påk. Händerna blev svullna och lila.

Vad fick du lära dig hemma om kurderna?

– Böcker på kurdiska var förbjudna, men man berättade om alla upproren ? och Dersem, där man samlade kvinnor och barn och mördade dem ? men du, det är svårt att tala om. Det tog tio år i Sverige att bli av med hatet mot allt turkiskt.

Hur präglade det dig?

– På ett vis förstår jag saker bättre än andra. Som hur kriget i Balkan kunde ske.

Vad berättar du för dina barn?

– Filit frågar mycket och jag säger att inte alla turkar gjorde så här.

Har du varit tillbaka?

– Ja, en gång. Fast 20 år gått, hade jag inte varit borta en sekund. Fram till 1991 var mitt liv uppbyggt på återvändandet, det var därför jag skulle bli sjuksköterska och sedan läkare. Men nu har jag två barn och Sverige är deras hemland. De ska inte behöva ryckas upp, som jag.

Hur var det i svenska skolan?

– Jag var tyst i tre år. Lärde mig svenska men vägrade prata. Mitt sätt att reagera, kanske.

Hur var du som tonårstjej?

– Jag kom inte på tanken att revoltera och bråka, det var ju synd om mina föräldrar, allt var så tragiskt. Så småningom bildades kurdiska föreningar och man skulle inte ha med svenskar att göra. Min chans att få jobba politiskt i SSU var att visa att jag var ordentligt kurdisk – också. Jag hade långa kjolar, inget smink, sprang inte på disco.

Pojkvänner?

– Nej, jag var så målmedveten: pluggade och var politiskt aktiv. Pojkar som vänner var naturligt. Men det blev besvärligare med tiden. Som 16-åring reste jag ensam till Tyskland, några tanter frågade om det: ”nej, nej, inte skulle vi skicka henne ensam”, ljög mamma. Jag har känt mig arg efteråt för att de inte tog strid. Inte för min skull, men för att stötta andra kurdiska tjejer.

Berätta om hur du flyttade hemifrån.

– Jag var 26 år och sa: pappa, man kan inte sitta i riksdagen och bo hos sina föräldrar, det är onormalt i Sverige. Så jag fick flytta, men det hölls hemligt ett helt år. Jag fick köksbordet och min farbror frågade; var är bordet? Det har gått sönder, sa pappa. Inte ens för sin egen bror kunde han berätta. Hade jag bott kvar i Kurdistan däremot hade jag flyttat hemifrån, som mina fastrar. Men här i Sverige var den kurdiska gemenskapen liten och det blev så viktigt vad folk sa.

Hade du svenska pojkvänner?

– Det går jag inte in på.

Hur träffade du din man?

– Han var ordförande i Kurdiska ungdomsförbundet när vi bodde i Kurdistan. Han fängslades och torterades när militärerna tog makten 1980. Han var 18 år då. 1983 hungerstrejkade han, och även vi, på Sergels torg, till stöd.

Vilken sorts tortyr?

– Allt man kan tänka sig. Det går inte att tala om. Utom med andra som torterats. De är ett gäng män som träffas ibland.

Hur blev ni ett par?

– Han kom 1987, och vi blev bästa vänner, men hade inget förhållande förrän 1993.

Hur gifte ni er?

– Mycket ovanligt ? en vanlig vigsel. Vi tog tunnelbanan. Jag bestämde mig som liten flicka för att aldrig bära vit bröllopsklänning. För mig symboliserade den ett kvinnoförtryck. Enda gången flickor kunde känna de var värda något var dagen då de gavs bort, som ett vackert föremål. Mina föräldrar har förstås inte riktigt förlåtit mig. Många ville ha fest och fira. Det ansågs allmänt att jag skulle gifta mig med en svensk man eller en mycket gammal kurdisk ? som kunde stå ut med mig. Och så blev det en ung kurd, som till och med såg bra ut.

Hur viktigt var det att han är kurd?

– Man bestämmer inte vem man blir kär i. Men när jag tagit strid i hedersmordsfrågan har det varit viktigt att ha en kurdisk man som är respekterad och pushar på mig och säger: bra. Jag hade inte kunnat skälla ut 400 män på möte annars. Men man ger sig inte på någon annans fru. Så fruktansvärt är det fortfarande: har du en karl bakom dig får du respekt.

Vilken kontakt hade du med Fadime?

– Vi hade telefonkontakt och hon bodde hos mig en sommar.

Du försökte medla?

– Ja, men det var känsligt. Jag kände ju inte familjen.

Vad kunde gjorts annorlunda?

– Jag kunde ha fortsatt att pressa på. Men dels kände jag inte familjen. Dels var det jag som kommit till dem och bett dem träffa sin dotter och de vägrade. Jag har undrat: Var det min kurdiska tradition, stoltheten? Att jag inte ville bli avvisad igen?

Tar du på dig skuld för att hon mördades?

– Jag kunde ha gjort mer ? men jag visste inte att Fadime träffade sin mamma i smyg. Pappan hade lovat att inte spåra upp henne. Jag fick med Fadime i SSU och var säker på att hon en dag skulle bli riksdagsledamot och att de skulle vara stolta över henne.

Vad tycker du om debatten efteråt?

– Sverige vaknade till. Men det var synd att det fokuserades på kurderna. För kurdiska tjejer var det bra. Men det finns andra med samma problematik.

Hur tror du att du uppfattas?

– Som en tuff, orädd tjej. Jag tänker mycket högt, där får jag skärpa mig, för nu måste jag förankra och så.

Vad har du och Göran Persson för relation?

– Han har lyssnat och stöttat mig i debatten efter Fadime.

Hur kommer relationen med regeringen bli?

– Det blir nog tufft. Jag vill driva frågan om 18 månaders föräldraförsäkring till att börja med. Våra barn var hemma till de var två. Jag hade den möjligheten. Varför ska inte en undersköterska unnas det?

Hur är du som mamma?

– Rätt rolig – om jag får sova.

Vad gör du om du vill ha kul en kväll?

– Har vänninnor hemma, dricker te och pratar på.

Vad är det bästa erkännande du kan få?

– Att jag är ödmjuk. Att man kan fråga mig vad som helst. Jag blir inte imponerad så lätt. Den dagen jag lämnade Kurdistan förlorade jag allt. Mitt liv kan efter det bara bli bättre. Herregud, vad har jag att vara rädd för? Jag kan säga vad jag tycker utan att bli mördad.

Det här är jag

Det här är mitt liv

Så tycker jag om...

Kerstin Weigl