”Många konstiga saker har hänt under kort tid”

Foto: Jan Danielsson
RELATIONER

Hur träffades ni egentligen, du och Magnus?

– Vi träffades på ett bröllop. Vi hade nog aldrig träffats någonstans om det inte hade varit för det där bröllopet, och det var inte så att jag tittade på honom och bara smälte, utan det tog rätt lång tid.

Du är ju kompis med Anna-Lena Brundin och ni har turnerat med showen ”Orka vara lycklig”. Jag vet flera som skulle vilja se mer av den här roliga sidan du har? Och i höst har de ju chansen när du är med i ”Bubbeltrubbel” på Maximteatern i Stockholm och spelar en ”kåt och frustrerad Östermalmsdam”.

– Det är bara att gå in och vara sig själv, fast jag är inte så frustrerad längre, jag är bara kåt (stort skratt).

– Vad gäller Anna-Lena så funkade vi jättebra ihop, vi var verkligen roliga tycker jag, som en sorts kvinnliga Helan och Halvan. Vi hade planer på att göra mer ihop, men sen kom det andra jobb emellan för att inte tala om mitt röriga privatliv, men vi kommer att försöka igen om det finns intresse.

Nu när du har gått in i en ny kärleksrelation, vad är det du vill göra annorlunda?

– Jag tror att det är jätteviktigt att man inte går in i det här symbiotiska. Faktiskt så har man fortfarande ansvar för sitt eget liv. Just därför att man är så kär så kommer jag att värna mer om det som är jag.

Du brukar säga att du är en ”relationsmänniska”, och när du hade konstutställning förra sommaren på Österlen i Skåne så hade du målat träd. Det känns lite som om det förebådade skilsmässan, som om du tänkte väldigt mycket just på relationer. Träd symboliserar ju relationer med sina grenverk och rotsystem.

– Ja, tänk om träd kunde tala. Träd som kan bli så gamla och träd som kan få vara vackra för att de är så personliga. Där skiljer sig träden från oss, vi människor är ju en art som försöker stöpa oss i samma form och vi ska se exakt likadana ut, och vi får inte åldras.

Vad är du själv för ett slags träd då?

– Ibland önskar jag att jag vore ett sånt där elegant, pudelklippt träd ... och man kan ju tro att man är det ibland ... men så får man en chock när man tittar i spegeln för det buskar ut både här och där.

Känner du dig tillfreds med din konstnärsroll?

– Det händer i alla fall saker med den. Ernst (Billgren), som regisserar vår ”Fröken Julie” är en otroligt duktig konstnär och han har lärt mig väldigt mycket om mitt sätt att se på mitt konstnärskap. Både som skådespelare och programledare är jag van att förklara mig. Jag står där snällt och berättar att jag tänkt såhär eller jag har tolkat rollen på det här sättet ... medan Ernst gör sitt verk, sitt uttryck, och sen är det upp till betraktaren att tolka och förklara. – ”Sluta”, sa han till mig. Du levererar det här, du har kommit fram till det här, du har värkt ur dig det här. Sen behöver du inte förklara. Upplev, och lägg över ansvaret. Spring inte omkring och fjäska.

Det verkar som om du tog åt dig?

– Ja, det träffade mig dubbelt tror jag, både som konstnär och person. Jag är ju så himla mån om att alla ska må bra, alla ska vara nöjda och jag ska vara till lags ... skit i det! Jag ska sluta fjäska. Det hänger nog ihop med allting som händer mig nu, att jag vågar bryta med allt möjligt, även gamla beteenden hos mig själv.

– Jag har undvikit att vara arg eller ha en skarpt formulerad åsikt om den gått på tvärs mot en person som jag har haft en nära relation med. Jag har varit för rädd att inte bli älskad om jag inte höll med och var till lags. Det har varit viktigare för mig att vara älskad än respekterad för min åsikt.

– Nu när jag träffade min pappa så kände jag: Men herregud, jag är ju inget halvt barn. Så har jag sett mig förr: Som ett halvt barn, med en halvpappa och halvsyskon.

– Och det är en replik till Fröken Julie: ”Min far har uppfostrat mig till förakt mot mitt eget kön, till halvkvinna och halvman. Hur kan det vara mitt eget fel?” säger Julie. Och det är precis som jag har känt det. Att jag är en halvmänniska ... men det är jag inte! Att jag gör den här rollen just nu är så fruktansvärt märkligt, ibland går rollen och livet ihop.

– Som när Fröken Julie säger: ”Min fars bourgogne, var har ni fått tag i den?” ”Från källar´n”. Varvid Julie säger: ”Jag dricker öl jag”. Och min pappa, som jag just träffat för första gången på 46 år, han är ju en av världens främsta vinkännare, och har hur många bourgogne som helst i sin

”Jag var rädd att inte bli älskad”

Chatta

med Birgitte

Söndergaard måndag

den 23 juni kl 11.30.

Åsa Mattsson

ARTIKELN HANDLAR OM