”Chefen och syrran hjälpte mig besegra min cancer”

Christina, 40: ”De lyfte mig, det var nästan som de bar fram mig”

RELATIONER

TROLLHÄTTAN

Bröstcancer. En svårt sjuk dotter. Och skilsmässa.

Tack vare sin syster och sin chef tog Christina Kvarfordt, 40, sig igenom kriserna.

– Deras stöd hjälpte mig att besegra bröstcancern, säger Christina.

Foto: MARIA ÖSTLIn
STÖTTEPELARNA När Christina Kvarfordt, 40, (i mitten) fick bröstcancer fick hon stöd av sin storasyster Britt-Marie Beaufoy, 55, (till vänster) och av sin dåvarande chef Helene Olsson, 45, (till höger). Utan dem hade det blivit mycket svårt att ta sig igenom den svära tiden med bröstcancern, tror Christina Kvarfordt.

Christina Kvarfordt var bara 34 år och mamma till två barn, när hon fick veta att hon hade bröstcancer. Cancern var mycket aggressiv.

Grät tillsammans

– Jag tänkte: ”Det kan inte vara sant. Varför jag? Jag känner mig ju inte sjuk! Jag röker inte. Jag går ju inte ens mot röd gubbe” , minns Christina.

I dag skrattar hon åt sina oförnuftiga resonemang.

– Jag blev alldeles virrig.

Samma dag körde hon och hennes storasyster, Britt-Marie Beaufoy, 44, till en sjö. Där grät de båda systrarna tillsammans. De visste knappt vem som skulle trösta vem.

– Jag kände mig lurad. Varför ska alltid de bästa drabbas? berättar Britt-Marie Beaufoy.

Med tiden blev Britt-Marie ett stort stöd för sin lillasyster. Båda bor i Trollhättan och de träffades nästan dagligen.

Hur har du stöttat din syster?

– En gång gick jag till Christina mitt i natten. Hon hade ringt för att hon hade dödsångest. Det var vinter. Jag hade nattlinne och moon-boots under kappan. Jag kröp ner i sängen och höll om henne, berättar Britt-Marie Beaufoy.

Christina Kvarfordt fick också stöd av sin dåvarande chef, Helene Olsson, 45, och av sina arbetskamrater på banken i Trollhättan. Under sina cellgiftsbehandlingar behövde Christina aldrig vara ensam hemma.

– Varje dag dök det upp ett par stycken med lunch. När jag mådde illa av cellgifterna och inte kunde äta, så satt de här själva och åt, berättar hon.

I fyra månader kom kollegorna från banken.

Varenda lunch

De långa luncherna hos Christina var förankrade hos chefen.

– Jag uppmanade till det, berättar Helene Olsson. Jag gav personalen friheten att ta längre lunch. Det var självklart.Christina är en enorm glädjespridare på jobbet. Alla saknade henne och hennes skratt när hon inte var där.

Helene Olsson var också mån om att Christina skulle kunna hålla kontakten med sin arbetsplats och hon fick inbjudningar till fester och konferenser.

”Stödet lyfte mig”

– Jag ville att hon skulle känna delaktighet i jobbet, även när det var fester, berättar hon. En fest utan Christina – det går ju inte.

Christina Kvarfordt beskriver stödet som något nästan magiskt:

– De lyfte mig. Det var nästan som om de bar fram mig. Jag har förstått att det är ovanligt, att man får ett sådant stöd från sin arbetsplats, säger hon.

Dottern blev sjuk

Och Cristina Kvarfordt behövde allt stöd. Kort efter cancerdiagnosen visade det sig att något var allvarligt fel på Lovisa, hennes yngsta dotter.

– Hon klarade inte fyraårskontrollen. Hon kunde inte ens rita ett streck, berättar Christina.

Lovisa fick diagnosen Sanfilippo, en dödlig sjukdom som beror på en enzymbrist. Det centrala nervsystemet bryts ned och idag kan Lovisa varken gå eller prata. Hon sitter i rullstol och kommer bara att bli sämre.

Tidigare var Christina Kvarfordt rädd för att hon skulle dö i från sina barn.

Nu är hon rädd för att Lovisa ska dö ifrån henne.

Efter diagnosen separerade Christina och hennes ex-make.

– Det var bara från det ena helvetet rätt in i det andra, säger Christina Kvarfordt.

Tack vare stöttepelarna har hon orkat.

– Stödet har betytt massor för mig. Det har inte botat cancern – men det har hjälpt mig att besegra sjukdomen, säger Christina Kvarfordt.

Mary Mårtensson