Lena, 46: Jag såg hur barnen blev ensamma

RELATIONER

Under bröstet på höger sida mot armhålan.

Där satt en rund kula.

– Jag tänkte, det här är inte rätt, säger Lena Blomqvist, 46.

Foto: lotte fernvall
Lena Blomqvist, 46, tänkte hela tiden: Det händer inte mig.

Lena Blomqvist upptäckte inte cancern vid något särskilt tillfälle. Men under försommaren 2000 kom en känsla av att något var fel smygande. En rund knöl ”drog” under huden.

– Jag har aldrig varit en människa som är duktig och undersöker mig själv. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag började känna, jag bara visste att något inte stod rätt till. Det är svårt att förklara, säger hon.

Efter semestern bokade Lena Blomqvist en tid på Södersjukhusets bröstmottagning. Men oron infann sig aldrig.

– Det händer inte mig, var hela tiden min tanke.

Fick panik

Det tog ganska lång tid innan läkarna upptäckte cancern. Ultraljudet visade ingenting, men efter de gjort en punktering stod det klart att det handlade om elakartade, snabbväxande cancerceller.

-– Jag fick panik och såg framför mig hur barnen blev ensamma. Det var ett jättejobbigt besked och jag bara satt och grät. Cancer är lika med döden, ringde i huvudet.

Lever i nuet

Lena Blomqvist fick cellgifter och strålbehandlades. En tårtbitsoperation avlägsnade tumören och lymfkörtlar i armhålan. Nu, tre år senare, äter hon antiöstrogen medicin. Cancern är borta.

– Jag mår superbra. Att leva i nuet har blivit jätteviktigt för mig. Jag känner regelbundet på mig själv och säger åt andra kvinnor i min omgivning att göra detsamma. Ibland, när jag ska på återbesök, kommer rädslan tillbaka. Men hittills är allting bra och jag tänker nästan aldrig på cancern längre, säger hon.

Hanna Blanksvärd