”Jag pussade brösten och sa hej d兔

I dag mår Pernilla bra – och har tatuerat in en ros där bröstet satt

RELATIONER

Varje år får 6 500 kvinnor bröstcancer.

År 2000 var Pernilla Hillborg, 49, en av dem.

– Jag tänkte inte ”varför har just jag drabbats” utan ”jaha, jag också”.

SJUK Pernilla våren 2001. Hon har just opererat bort bröstet och tappat håret av cellgiftsbehandlingen.

Hon utstrålar sundhet där hon sitter på sin stora altan i Sollentuna. Håret har växt ut i stora, tjocka lockar, ögonen glittrar och under den slappa lila t-shirten döljer sig ett nytt bröst med en tatuerad ros i stället för bröstvårta.

Förra gången vi träffade Pernilla våren 2001 hade hon just opererat bort sitt vänstra bröst. Huvudet var rakat och hon var mitt uppe i cellgiftsbehandling.

I dag är livet annorlunda.

– Jag mår bra, känner mig helt frisk och återställd efter alla behandlingar.

Sjukdomsresan började med att Pernilla kände en knöl i sitt bröst. Hon ammade just då sin son Luca och trodde att knölen berodde på svullna mjölkkörtlar. Men knölen blev kvar och hon fick en tid för mammografi.

”Då började jag storgråta”

När den kvinnliga läkaren sa ”du har cancer i ditt vänstra bröst” reagerade hon med ett ”jaha”. Hon var inställd på beskedet. Men när hon berättade att Pernilla skulle bli tvungen att ta bort hela bröstet bröt hon ihop och började storgråta.

– Det blev verkligt då. Det handlade om att bli av med något som alltid funnits där. Jag tyckte väldigt mycket om mina bröst.

Det var den enda gången hon grät under sin sjukdom.

– Jag har aldrig känt mig drabbad. Antagligen är det för att jag tror att allting har en mening.

Pernilla är intresserad av alternativ behandling och testade olika mediciner som stärker immunförsvaret.

– Det kändes bra. Jag ville bli frisk och jag satsade allt på det.

”Slängde de mina bröst?”

Knappa två veckor efter beskedet opererades hennes vänstra bröst bort. Innan operationen tog hon farväl av sina bröst.

– Jag pussade båda mina bröst, sa hejdå och tackade för den tid vi haft tillsammans.

Samtidigt gjordes en omedelbar bröstrekonstruktion.

– Det gjorde att jag kände mig mindre stympad. Det viktiga var att tumören var borttagen. Men jag kunde inte låta bli att undra vad de hade gjort med mitt bröst. Slängde de det bara?

Under våren genomgick hon åtta cellgiftsbehandlingar och 23 strålbehandlingar. Behandlingen fick hennes hår att falla av. Eftersom hennes barn inte ville, klippte hon inte håret kort, utan lät det falla av i långa lockar. Hon använde heller aldrig peruk.

– Jag tyckte bara det verkade jobbigt. Jag trivdes i mitt rakade. Det var väldigt praktiskt. Ibland tog jag en turban och virade runt.

Bröstcancern har förändrat hennes liv.

– Framförallt försöker jag leva nu, för man vet aldrig vad som kan hända, säger Pernilla och lyfter upp en av fem kattungar som studsar omkring henne.

I dag arbetar hon på halvtid, vilket hon stormtrivs med. Det är så mycket annat hon vill hinna med.

Det vänstra bröstet pryds i dag av en tatuerad ros.

– För mig var det avslutningen. Det sista steget, sedan var jag bra. Jag går inte och oroar mig. Det här var något som jag skulle ta mig igenom, och nu är jag ute. Och det känns bra.

Christina Larsson