”Vi blev förälskade, det var en blixtrande upplevelse”

Intervjun med Lena Endre och Richard Hobert fortsätter

RELATIONER
SATSADE PÅ KÄRLEKEN "Det är svårt att säga exakt när, hur och var vänskapen övergick i något annat", säger Richard Hobert. "Skilsmässorna var stora påfrestningar, för alla inblandade. Att bryta upp och ändra om livet " det var som att ändra riktning på stora Atlantångare."

Lena och Richard blev ett par under inspelningen av Richards film "Ögat" 1998. Men första gången de träffades, det var några år tidigare när Richard skulle göra "Spring för livet" och ville ha Lena i rollen som sjuksköterskan Ingrid. En roll som Lena först tackade nej till.

- Jag läste halva manuskriptet och kom till en scen med en massvåldtäkt, berättar Lena. Jag tänkte: "Nä, jag orkar inte med det här, jag hatar våldsfilmer", slog ihop manuset och ringde Richard och sa att jag inte ville vara med. Han bad mig att fortsätta att läsa, och när jag gjorde det så såg jag ju att det var en helt annan sorts film, en film som jag gärna ville vara med i. Sedan möttes vi på Filmhuset i Stockholm och var överens om att samarbeta. Vi skakade hand och jag tänkte "Trevlig kille, det här blir nog bra".

Richard: - Jag mötte en person som var väldigt öppen och lyssnande. Vi fick ett jättebra samarbete redan från början, men det var oerhört professionellt. Lena och jag möttes verkligen som Regissör och Skådespelare.

Lena: - Samtidigt hade vi båda två äktenskap som var på upphällningen. Vårt privata förhållande började med att jag och Richard hade en massa samtal under slutet av inspelningen av "Ögat". Samtalen fortsatte och övergick till något annat.

Richard: - Det är svårt att säga exakt när, hur och var vänskapen övergick i något annat. Men vi blev förälskade - och det var en blixtrande och väldigt stark upplevelse.

- Skilsmässorna var stora påfrestningar, för alla inblandade. Att bryta upp och ändra om livet " det var som att ändra riktning på stora Atlantångare.

Lena: - Ja, dessutom var det ett fruktansvärt tryck på oss eftersom vi är offentliga personer, vi var så jagade så det var inte klokt. Till slut bad vi tidningarna: "Snälla, skriv inte om det här nu när det är så färskt . Ge oss tid att landa i det här nya, för våra barns skull. Och tidningarna skrev inte ett ord om oss på ett halvår, vilket gjorde att vi fick stor respekt för dem.

- Det var en jobbig tid, säger Lena. Och jag hade ingenstans att bo heller! Min exman behöll våningen i stan och jag tog vårt lantställe på Österlen där jag bodde den första sommaren efter skilsmässan. Richard bodde fortfarande i Malmö. Jag var lovad att få hyra en lägenhet på Regeringsgatan till hösten, men plötsligt ville de ha 25 000 kronor i månaden för den, vilket jag inte hade råd med.

- Den hösten flyttade jag runt bland vänner och bekanta. Några veckor bodde jag i Pernilla Augusts lägenhet på Östermalm, sedan fick jag vara tio dagar hos Anders Ekborg och Lia Boysen på Gärdet. Därefter bodde jag hos mina föräldrar i Nacka. Ja, så där höll jag på.

"Var ska vi bo den här veckan?" frågade ungarna när jag hämtade dem och bilen var fullpackad med deras gosedjur och prylar i plastpåsar och resväskor.

- Till slut var jag så desperat att jag höll på att flytta in i en cirkusvagn. Teatersällskapet Darling Desperados hade vagnar uppställda på Gärdet, vid Kaknästornet och jag kunde få bo där i några veckor. Ungarna tyckte att det var spännande, men jag var helt knäckt. Jag minns att jag stod mitt på Östermalmstorg en dag och plötsligt började gråta. Jag tänkte: "Jag älskar Richard, men hur ska det gå? Nu ska jag flytta in i en cirkusvagn""

Men ödet grep in. Samma dag fick jag, som tur var, ett erbjudande om att hyra en trea i andra hand vid Östermalmstorg.

Varför ville ni gifta er?

Richard: - Vi ville göra det både för vår egen och för våra barns skull. Vi ville berätta för barnen att vår relation inte var någonting tillfälligt, att vår kärlek är för livet.

Lena: - Vi gifte oss i en kyrka i Skåne och bara det var en jätte-stor sak. Vi hade varit gifta borgerligt tidigare båda två, så det här med kyrkbröllop var något nytt för både Richard och mig. Jag brukar inte gå i kyrkan, och var i min ungdom både ateist och revolutionär. Men det kändes så otroligt bra, när vi stod framme hos prästen.

Richard: - När man är i vår ålder så slås man även av vilka livserfarna formuleringar det finns i vigseln. Löftena, att älska varandra i nöd och lust, blir tydliga för oss som varit med ett tag. Vi vet att det stämmer, man måste kämpa för att det ska fungera och hålla.

Har ni funderat på att skaffa ett gemensamt barn?

Lena: - Ja, det tänkte vi mycket på i början. Men så tänkte vi: "Herregud, vi har ju tre barn från två håll redan. Vi kommer att få kämpa hårt för att de ska känna sig trygga." Vi var så oroliga att våra barn skulle känna sig utputtade om vi skaffade en bebis, om vi blev en liten kärnfamilj i familjen. Det tog lång tid att få den här nya familjesammansättningen att fungera. Men i dag ser våra barn varandra som syskon.

- Nu är det försent att skaffa ett till barn, jag känner att jag är för gammal för det. Och det är en sorg, på ett sätt. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha fem-sex ungar. Men det får bli i mitt nästa liv. Tills dess får jag väl vänta på barnbarn.

"Tre solar" handlar om kärleken, döden och livet. Vilken är er livsfilosofi?

Lena: - Att vara närvarande, i allt man gör. Det är så lätt att bara rusa på.

Richard: - Någon har sagt: "Det är bättre att ångra det man har gjort än att ångra det man inte gjorde." Det tänker jag på ibland, när jag står inför svåra val. Det finns ingenting som är värre än att ångra att man inte tog chansen.

- Det var den livsdevisen som var det avgörande skälet till att vi blev ett par, faktiskt. Jag hade ångrat mig i resten av mitt liv om jag inte tagit chansen med Lena.

Helene Arkhem