Ett år utan Anna Lindh

RELATIONER

Det är dags för den 11:e september igen, och man spänner axlarna och undrar vad denna dag har gjort för att stämplas som den värsta dagen, den dag man helst vill stryka ur almanackan. Stackars Dagny och Helny har namnsdag den 11:e september. Stackars oss alla, för det var den dagen som planen körde in i World Trade Center och det var den dagen för ett år sedan som Anna Lindh dog.

Anna Lindh, utrikesministern, som blev vår Anna ännu mer sedan han, vars namn man bara vill glömma, körde kniven i henne. Anna, som gick och småsnackade med sin väninna Eva och bara skulle shoppa lite kläder på varuhuset till kvällens TV-sända debatt. Anna, som gick på gatorna som en vanlig kvinna, precis som Fantomen, men bara hade det godas märke. Hon hade en stunds ledighet från den globala verkligheten, EU:s utvidgning, EMU, FN:s säkerhetsråd, barnkonventionen. Och så kommer skuggan av just den sista och tar till kniven mot det ljusa, det goda, det som Anna representerade.

Ibland önskar jag att Anna hade haft Fantomens onda märke också, att ta till när hon blev angripen. Det är frustrerande och plågsamt med den offerroll som Anna fick när hon mördades, som förstärks så mycket av att hon var en liten, späd kvinna. Tänk om Anna hade kunnat ge honom en karatesprak så att han flugit upp i taket, tänker jag, och jag vet att det är önsketänkande. Och det värnlösa och goda och ljusa måste få lov att vara så utan att behöva försvara sig med våld. Så ville Anna.

Alla tårar, alla blomsterberg, alla sorgsna brev till Bo Holmberg och barnen under det här sorgeåret handlar mycket om Anna som person, alla från Göran Persson till EU:s utrikeskommissionär Chris Patten till Mona Sahlin vittnar om hennes karisma, hennes mod, hennes kunskap, hennes kompetens, hennes engagemang, men det handlar också om våra projektioner, vår längtan efter ljus och hopp i en mörk, orättvis värld, som Anna Lindh får bära.

Och när man såg Anna stå där, en tvärhand hög, en liten leende blondin med starka glasögon, som en gul fjäril i den svarta kostymhögen av mäktiga män, så tänkte man att det fanns ju faktiskt hopp både för världen och kvinnorna och den globala rättvisan, visserligen litet, men envist och ihärdigt och alldeles enastående.

Åsa Mattsson ([email protected])