Vad betyder överfalls- våldtäkterna – egentligen?

RELATIONER

Vad betyder överfallsvåldtäkterna, egentligen?Överfallsvåldtäkterna ökar alarmerande, särskilt i Stockholm, och unga tjejer som var rädda tidigare blir ännu räddare.

En lärare jag känner berättar för mig att när tjejerna i hans klass på gymnasiet får välja ett ämne att skriva om, som de känner verkligen är viktigt för dem, så vill alla skriva om hur rädda de är för att gå ut på kvällarna. De är rädda för att bli våldtagna av vettlösa främlingar, men också för att bli slagna och till och med mördade.

Hittills har jag alltid sagt i diskussioner om den här rädslan, att den är felriktad. Det är ju så att kvinnor löper betydligt större risk att bli slagna, våldtagna och mördade av män de känner, hemma, inte av främlingar. Kvinnors rädsla borde riktas betydligt mer mot de män de lever med, brukar jag säga, mot förtrycket i n o m nära relationer. Det tryggaste en kvinna kan göra är att öppna sina relationer, sina ”familjer” utåt, bygga upp sina nätverk, både med kvinnor och män, röra sig över bredare fält, ta sin rättmätiga plats inte bara i hemmet, utan i hela samhället.

Att överfallsvåldtäkterna ökar är därmed bedrövligt av många skäl. Det är en katastrof för dem det drabbar, men om resultatet är att kvinnor drivs tillbaka in i vad jag ibland kallar de domesticerade zonerna, är det dubbelt bedrövligt. Jag är ju väldigt konspiratoriskt lagd, och jag undrar verkligen vilket syftet har varit att samhället genom bland annat rättsväsendet, enligt min uppfattning, sänt ut signaler till män att det är okej att våldta en tjej, och komma undan med det? Är det här det resultat som eftersträvats? Att kvinnor blir så rädda att de inte längre vågar gå ut?

Lars RaviOhly?

Lars Ohly har nu sagt att han inte längre ska kalla sig kommunist. Jag tycker det var på tiden, så att det kan kastas mer debattpilar på det framväxande nya klassamhället Sverige, än på Ohly som måltavla.

Ser man Ohly som en maträtt istället kan man dock undra om det är receptet som ändrats eller om det bara är frågan om namnbyte – till Lars RaviOhly – med tunn mjuk pastadeg på utsidan, och röd fyllning inuti?

Veckans man: Harry Potter

Ja, man och man. Men Harry Potter, eller Daniel Radcliffe som den glasögonprydde magikern heter i verkliga livet, han blir bara större och större. Som tjuren Ferdinand ungefär. Min åttaåriga dotter som älskar Harry Potter och brukar säga att han kommer på nätterna och tar henne med sig på sin kvast, klagade häromdagen och sa att hon inte visste om hon vill se den nya Potter-filmen som kommer till jul, Den flammande bägaren. ”Harry har blivit så stor, han var mycket bättre i första filmen, när han var som jag”, sa hon. Jag vågade inte knysta om det senaste, att Harry/Daniel 16 år, blivit ihop med en hårfrisörska som är 23. Min dotter skulle inte förlåta Harry, sin själsfrände. Hon skulle kanske sudda ut blixten som hon har målad i pannan, men förresten det gör hon nog aldrig ändå. Livet är inte enkelt, eller kärleken för den delen. Även Harry Potter blir man. Vad ska man säga: lycka tilll Harry, ta din kvast och flyg.

Åsa Mattsson ([email protected])