”Jag vet inte om jag har några fans längre”

Foto: Sara Ringström
RELATIONER

Hennes senaste platta fick fem plus av Aftonbladet.

Nu bär det av på turné - för första gången på fem år.

– Jag njuter av att stå på scen, men jag kan välja bort det, säger Eva Dahlgren.

Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
gay-ikoner. Eva och Efva har genom att visa sin kärlek öppet blivit förebilder för många homosexuella.

Du tänker allvar. Den som gillar henne tänker poesi och sånger som berör. Den som inte gillar henne tänker pretentiös. Alla vet att hon är gift med Efva Attling.

Men det finns mer. Mycket mer. I sina nya bok öppnar Eva Dahlgren dörren till sitt inre. Där finns en smart och rolig och mycket självkritisk kvinna. Som nyss släppt en av sina bästa skivor och strax ger sig ut på turné.

Och vilken av de här fritidsaktiviteterna tror du att Eva Dahlgren är minst intresserad av?

1) Lyssna på musik

x) Spela tennis

2) Laga gourmetmat

Rätt svar: Rockstjärnan och hyllade kompositören Eva Dahlgren lyssnar inte på musik.

Hon slutade när hon var 25 år.

– Jag spelade och turnerade så mycket, det var musik hela dagarna. Jag blev påverkad och lite rädd för att jag inte skulle kunna hålla tag i min egen musik. Sedan har jag aldrig kommit tillbaka som lyssnare.

– Jag älskar musik. Jag älskar att uppfinna min egen musik. Det är helt underbart.

Det är inte alltid lika underbart att hitta orden till sångerna.

Den processen skildrar hon i den öppenhjärtiga och roliga boken ”Hur man närmar sig ett träd”, nu i en bokhandel nära dig. Eva Dahlgren började skriva sånger till nya albumet ”Snö” hösten 2003.

Samtidigt förde hon dagbok över vad som hände och hur det kändes. Mest för egen del, för att ha något att återvända till nästa gång hon hamnade i samma läge.

Senare bestämdes att boken skulle ges ut. Där möter vi en Eva Dahlgren med dåligt självförtroende och syrlig humor, en klok iakttagare vars känslor och funderingar många kan känna igen sig i.

Här finns dramatiska stunder, som oron när Efva Attling fått läkarbesked om cellförändringar. Tankar i Bangkok när tsunamin drabbar Thailand julen 2004. Stort och smått.

Som många av oss andra tycker hon att hon dricker för mycket vin. Som många av oss tycker hon att hon tränar för lite. Gnäller på barnen för mycket. Njuter av stunden för litet.

Bland hennes egna passioner finns matlagning. Resor för att fånga tryffel och hummer.

Det finns mycket om livets goda i boken.

– Ja, jag har förstått att folk reagerar på att jag äter mycket tryffel. Men jag är otroligt intresserad av kokkonsten. Och jag älskar att resa. Oftast reser jag efter magen.

Det handlar också om att våga njuta, inte vara så luthersk?

– Det är en uppfostran som sitter hårt. Det är en konst att lära sig njuta av dom stunder som går att njuta av. Att känna sig fri och lycklig, att komma ifrån sitt Novalucol och ta sig en kopp kaffe.

Nya skivan började hon spela in två gånger med andra producenter, men avbröt för att det inte lät som hon ville. Tredje försöket, med Lars Halapi, gick desto bättre.

Albumet ”Snö” låter harmoniskt och upplyftande.

– Det handlar om fascinationen över livets alla underbara beståndsdelar. Jag tror att jag blivit naturromantiker på äldre dar. Jag känner att jag tillhör jorden. Allt känns mycket lättare. Som att få ett slags nåd. Du behöver inte förstå allt, Eva. Det är för stort för dig. Ta det lugnt.

Är inte livet lika med karriären längre?

– Nej, ha ha ha.

När tog du det steget?

– I och med den blekta blondinen och allt det som hände där kände jag att jag ville omvärdera mitt liv. Då hade jag levt i rockbranschen sedan jag var 17 och plötsligt var jag 32. Och hade drömt om att bli popstjärna. Jag tror inte att man blir det om man inte verkligen vill. Men då märkte jag att man blir inte lyckligare av sådan framgång. Man blir ingen bättre människa.

– Det tog många år att komma underfund med allt. Att det är viktigt för mig att skriva. Att igen bli den jag var när jag hittade skrivandet som ung. Jag njuter av att stå på scen, men jag kan välja bort det. Jag vill ha kärlek, jag vill ha ett socialt liv också.

Hennes liv och uppmärksamheten förändrades också när Eva Dahlgren visade sin kärlek till Efva Attling och de gifte sig 1996. Sedan dess har de blivit galjonsfigurer för homosexuella. I boken skriver Eva Dahlgren om en gruppfotografering för tidningen QX, att hon ställer upp för att vara en förebild. Hon hade själv behövt se en sådan bild när hon var ung.

– Ja, där känner jag att jag har ett ansvar. Att försöka påverka samhället. Vilka uttryck det ansvaret ska ta sig, det vet jag inte. Jag försöker visa mig så gott jag kan. Det är viktigt att man vet var gränsen går. Jag diskuterar gärna homopolitiska frågor, men det får inte bli privat.

– Det är många som sitter kvar i garderoben för att de vet att de bara får diskutera homofrågor i flera år. Det är viktigt för dem som tvekar att känna att ja, du har ett ansvar, kom ut, men du behöver inte diskutera vad som händer hemma.

Var det ansvaret som homosexuell förebild större än vad du hade väntat dig innan du kom ut?

– Ja. Men det var väl antagligen också så efterlängtat att vi skulle komma där, Efva och jag. Det fanns ett stort behov. Många homosar runtom i landet kunde då peka på några som verkade leva normalt. Kolla, hon ser helt normal ut och är homo och har överlevt. Ingen suspekt klubb i ett källarhål där de pysslar med lädersex. Bara två vanliga tråkiga tjejer.

Så tråkiga är ni väl inte.

– Nej, så tråkiga är vi inte. Men vi är inte så jävla konstiga heller. Bara kändisar.

Den här hösten hörs många funderingar om berömmelse och kändisskap. Ulf Lundell skriver om sin hatkärlek till fansen, om den vägg av publik som förstör hans glädje på konserter. Mauro Scocco sjunger: ”Du sa du ville till toppen, men toppen av vadå, det är din värdighet du spelar med, den är väl värd mer än så. Det är den nya religionen nu att synas till varje pris.”

Eva Dahlgren beskriver berömmelsen som att gå omkring med en korv på huvudet. Folk stirrar.

– Korv på huvudet-syndromet handlar inte bara om att vara igenkänd. Det är de där dagarna när man inte har självförtroende. När man känner sig fel, för lång eller för kort och man går ut och folk tittar på en. Det är jättejobbigt.

– Det finns vissa dagar när jag helst skulle vilja försvinna. Jag är så van att bli tittad på att jag märker det först när jag åker utomlands och ingen ser på mig. När jag bodde i London var det något som var fel, men det dröjde innan jag kom på vad det var. Ingen stirrade. Då gäller det att använda sin charm för att synas.

Fast just nu vet hon inte om hon har någon publik kvar.

– Jag vet inte hur fansen ser ut. Det var fem–sex år sedan jag var ute och spelade. Jag vet inte ens om det finns några fans.

Skivor får konkurrens av mycket annat om publikens uppmärksamhet.

– Det är inte bara rockmusik man konkurrerar med. Det finns så mycket underhållningsindustri i dag. Gud vad vi måste vara glada och underhållna nu.

Eva Dahlgren

Jens Peterson