Leve det kungliga förfallet

RELATIONER

För en gångs skull är jag på drottning Silvias sida. Jag tänker på hur tv-programmet Under Cover har räknat ut med hjälp av något datorprogram hur Silvia ”borde” se ut, om hon inte plastikopererat sig. Snart blir jag som Margareta Winberg, jag känner irritation över den integritetskränkande klåfingrigheten och känner spontant: låt Silvia vara ifred.

Nej, det är inte okej med de här inskränkta skönhetsidealen, och jag tycker inte att Silvia är en särskilt bra förebild som lägger en massa pengar och energi på att få en slätare utsida. Jag tänker inte heller plastikoperera mig själv, men det finns en brist på medkänsla i de här attackerna mot medelålders kvinnor, och för den delen många unga kvinnor, som inte heller känner att de är attraktiva nog, som inte orkar står emot pressen, och den bristen gör mig arg. Det är inte där attackerna ska sättas in när det gäller att få till en omvälvning av skönhetsförtrycket! Det är de, främst män, som tjänar på att hålla kvinnor kvar i enfald när det gäller fixeringen vid denna fejkade ungdom som bör hängas ut. Hela tiden. Beskrivningarna av hur Silvia ”borde” se ut avslöjar dessutom snarare att avslöjarna är väldigt fast själva i en äckelkänsla inför åldrandet. Silvia ”borde” ha ”slapp hud”, rynkor vid ögonen och mörka ringar etc. Det finns andra sätt att beskriva äldre kvinnor, som lyfter fram den skönhet som följer med inre utveckling som handlar om ödmjukhet och respekt. Och ett annat språk. Jag blir så trött ibland.

Tur att jag gillat det förfallna, bedagade och vittrade ända sedan jag var barn. Det är mycket vackrare, därför att äldre människor oftast är så väldigt mycket mer intressanta än yngre. Men jag orkar inte slå på Silvia och andra kvinnor som inte är där utan klänger fast vid nån sorts 25-årsbild inom sig. Det är ju inte heller lätt att framhärda i en annan uppfattnimng i en kultur som är på pubertetsstadiet.

Därför förstår jag Silvia, även om jag önskar att hon kunde släppa taget om skalpellen.

Veckans man: Klaus Härö

Det har nog inte gråtits så mycket på bio sedan Broarna i Madison County. Jag vet inte om Klaus Härö, regiissör till filmen Den bästa av mödrar kan vara helt glad för det, men jag hoppas att han känner en sorts glädje ändå. För det är en så fin film han gjort om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under Finlands krig mot Sovjet 1939-44, de som kom med en lapp om halsen, till främmande land, till främmande människor, uppslitna ur sin gamla värld. Här gestaltas barnens trauma av pojken Eero ( Topi Majaniemi) som kommer till en svensk familj där mamman heter Signe ( Maria Lundqvist) och pappan Hjalmar ( Michael Nyqvist). Framförallt handlar det om Eeros relation till sin nya mamma och det är smärtsamt inte minst att se den oförmåga till kommunikation som jag tror många kan känna igen sig i. Klaus Härö har också gjort en annan sevärd film, Elina – som om jag inte fanns, som också gestaltar ett barns trauma.

Jag tycker att det är spännande, och ovant, med en manlig regissör som intresserar sig så mycket för barns känsloliv och inte värjer sig mot smärtan och svårigheterna i deras relationer.

Åsa Mattsson ([email protected])