Om fägring och fotboll

RELATIONER

Inför kvällens tv-sända fotbollsgala har det skrivits och pratats en hel massa i media, sånt där må bra-material som ska hotta upp intresset inför evenemanget. Helt riktigt, fotboll är ju ett jätteintresse, och därför tycks det vara otroligt viktigt hur urringade deltagarna är. Eh, jomen det är sant faktiskt. Jag vet inte riktigt hur de får till det över gylfen men det ska tydligen vara så och stylisterna är ju så duktiga nuförtiden.

I en sådan artikel, i denna tidning faktiskt, uttalar sig en av kvällens huvudmedverkande: ”man vill ju bli ihågkommen för det man har på sig när det har varit gala”. Vem tror ni det var som sa det? a) Zlatan b) någon av kvällens sketchmakare c) Jessica Almenäs.

Grevinnan Madonna

Ser jag en bild till av Madonna utklädd till brittisk adelsdam på godset, i rävjaktoutfit, får jag nervösa krypningar. Detta är inte min melodi, ursäkta jag kan inte ens låtsas intresserad välvilja, men det behöver ju inte hon bry sig om. Hon är ju så rik och berömd, och ännu mer rik och berömd vill hon bli enligt de senaste rubrikerna.

Ibland blir jag så utled på att känna mig tvingad att skriva om framgångsrika ”personor”, dvs de masker som folk visar upp av sig själva utåt. Även om hennes iscensättningar av sig själv av många anses feministiska, i det att hon byter roller så snabbt att ingen roll hinner fästa eller fängsla henne, så är det ändå tråkigt i längden med bristen på verkligt liv. Och jag avskyr flirten med brittiskt godsliv. Madonna verkar besatt av sin glänsande uppblåsta persona och det verkar inte hjälpa med kabbala mot den sjukan.

Jag – ett ”Kjellhead”

I fredags var jag på en spelning med gamle kultpoeten och artisten Kjell Höglund, och medmusikern Johan Johansson. Det var en releasefest för Kjell Höglund ger nu ut sina underbara texter, illustrerade av Maria Sewerin, i bokform. Bokförlaget heter Mormor, vilket också är trevligt. I förordet till boken skriver Johan Johansson att Kjells fans kallas ”Kjellheads”. Jag är ett Kjellhead och jag har svårt att välja vilken text jag tycker mest om. Många känner ju kanske mest till galghumoristiska ”Man vänjer sig” men just nu väljer jag den näst sista strofen ur sorgsna, men varma och försonande, ”Lykttändargränd”.

”Jag vet det jag vet, på en galen planet

med blicken mot stjärnorna vänd

tyst och diskret, som en hemlighet

som en sång på

Lykttändargränd.”

Kjell Höglund är förresten 60 år nu, men trots sin försynthet privat sjunger han knappast på sista versen. I ”Vargarnas tid” (en mycket träffande text om samtiden) behöver vi lyssna på honom mer än någonsin.

Veckans man: Leif GW Persson

Det är något med män och djur, fast kanske inte på det sätt som Ireen von Wachenfeldt menade. Det är definitivt något med Leif GW Persson och djur.

Värdetransportrånen bara ökar i Sverige och det gör förstås att kriminologen Leif GW Persson är högaktuell igen. En gång har jag intervjuat honom, det var både entusiasmerande och fullt av överraskningar. Efter intervjun sa Leif att om jag inte hade varit så förbannat lik hans gamla jakthund skulle han ha bjudit ut mig på middag. Som tur var var jag inte så intresserad av Leif heller och jag sa aldrig vilket djur jag tyckte han var lik (jag bara brummade för mig själv), men jag brukar tänka på det där där när jag ser honom på tv. Leif GW håller på att bli nån slags gammelmaskulin nationalklenod; för tio år sedan var det fortfarande många, särskilt kvinnor, som retade upp sig på hans buffliga (!) manér, men nu när han har blivit äldre kostar vi på oss att gilla honom, som om vi kände på oss att det inte kommer att finnas någon som han i nästa generation. När det gäller att beskriva saker i liknelser på ett förbluffande sätt konkurrerar Leif GW Persson egentligen mest med Stig Malm, som nu det här med värdetransporterna. Leif GW Persson säger alltså att problemet är att ”vi har en slö katt och en massa jävligt pigga råttor”.

Djur igen, fast han har slutat jaga.

Fotnot:Boken med Kjell Höglunds texter heter ”Det snöar i Edens Lustgård” och som bonus till boken medföljer en liveinspelning med Kjell och Johan Johansson (KSMB, Strindbergs), den enda liveskiva som spelats in med de två.

Åsa Mattsson ([email protected])