Anitras dans

RELATIONER

Systembolaget har bjudit personalen på brakfest för 14 miljoner, samtidigt som rättegång pågår om muthärvan och det har lagts fram sparpaket på 120 miljoner. Anitra Steen själv uppträdde i rosa dräkt och framförde ett musikalnummer ur ”Grease”. Har hon inte blandat ihop Grease med Grieg? Edvard Grieg alltså, han som tonsatt Henrik Ibsens idédrama ”Peer Gynt”, där just ”Anitras dans” är ett av huvudnumren. Anitra i dramat är liksom Peer Gynt en modern människa, en som tar för sig och är sig själv – nog. Just det går tydligen igen.

Jag – ett ”Kjellhead”

I fredags var jag på en spelning med gamle kultpoeten och artisten Kjell Höglund, och medmusikern Johan Johansson. Det var en releasefest för Kjell Höglund ger nu ut sina underbara texter, illustrerade av Maria Sewerin, i bokform. Bokförlaget heter Mormor, vilket också är trevligt. I förordet till boken skriver Johan Johansson att Kjells fans kallas ”Kjellheads”. Jag är ett Kjellhead och jag har svårt att välja vilken text jag tycker mest om. Många känner ju kanske mest till galghumoristiska ”Man vänjer sig” men just nu väljer jag den näst sista strofen ur sorgsna, men varma och försonande, ”Lykttändargränd”.

”Jag vet det jag vet, på en galen planet

med blicken mot stjärnorna vänd

tyst och diskret, som en hemlighet

som en sång på

Lykttändargränd.”

Kjell Höglund är förresten 60 år nu, men trots sin försynthet privat sjunger han knappast på sista versen. I ”Vargarnas tid” (en mycket träffande text om samtiden) behöver vi lyssna på honom mer än någonsin.

Veckans man: Leif GW Persson

Det är något med män och djur, fast kanske inte på det sätt som Ireen von Wachenfeldt menade. Det är definitivt något med Leif GW Persson och djur.

Värdetransportrånen bara ökar i Sverige och det gör förstås att kriminologen Leif GW Persson är högaktuell igen. En gång har jag intervjuat honom, det var både entusiasmerande och fullt av överraskningar. Efter intervjun sa Leif att om jag inte hade varit så förbannat lik hans gamla jakthund skulle han ha bjudit ut mig på middag. Som tur var var jag inte så intresserad av Leif heller och jag sa aldrig vilket djur jag tyckte han var lik (jag bara brummade för mig själv), men jag brukar tänka på det där där när jag ser honom på tv. Leif GW håller på att bli nån slags gammelmaskulin nationalklenod; för tio år sedan var det fortfarande många, särskilt kvinnor, som retade upp sig på hans buffliga (!) manér, men nu när han har blivit äldre kostar vi på oss att gilla honom, som om vi kände på oss att det inte kommer att finnas någon som han i nästa generation. När det gäller att beskriva saker i liknelser på ett förbluffande sätt konkurrerar Leif GW Persson egentligen mest med Stig Malm, som nu det här med värdetransporterna. Leif GW Persson säger alltså att problemet är att ”vi har en slö katt och en massa jävligt pigga råttor”.

Djur igen, fast han har slutat jaga.

Fotnot:Boken med Kjell Höglunds texter heter ”Det snöar i Edens Lustgård” och som bonus till boken medföljer en liveinspelning med Kjell och Johan Johansson (KSMB, Strindbergs), den enda liveskiva som spelats in med de två.

ARTIKELN HANDLAR OM