Om Anna Wahlgrens dagishat

RELATIONER

Vad har hänt med Anna Wahlgren? Något har gått överstyr helt klart. All sans och balans är borta när Anna Wahlgren, författare till ”Barnaboken”, ska diskutera barnomsorg. Hennes debattartikel här i Aftonbladet om att dagis skulle vara detsamma som barnmisshandel känns som om den skulle vara skriven i delirium. Man blir ju yr i huvudet själv när man ska läsa. Och vad gäller Annas koppling mellan pedofiler och dagis är det ändå så att det förekommer fler sexuella övergrepp på barn hemma i familjer än på daghem. Jag vill därmed inte dra slutsatsen att det skulle vara alligenom dåligt med familjer, på samma sätt som Anna drar slutsatsen att det skulle vara alltigenom dåligt med dagis...

Vad gäller pedofiler ska det däremot definitivt vara nolltolerans för sådana både i familjer och i barnomsorgen... Alla mina tre barn, 20, 18 och 8 år har gått på dagis. Jag har försökt som alla andra föräldrar att ha rimliga tider, och gått över till frilansverksamhet bland annat för att kunna ha min dotter mer hemma. Ändå ville hon förstås gå på dagis, och nu fritis, också. Varför kan man inte se att det är bra för barn både att vara hemma och att vara med andra barn på dagis? Eftersom jag har barn i så olika åldrar kan jag verkligen se hur verksamheten försämrats sedan 80-talet.

Ja, jag tycker också att det är för många barn i grupperna. Ja, många barn är där för långa dagar. Ja, det är för dåligt med resurser till dagis. Ja, personalen har för låg status och tjänar för dåligt. Ja, föräldrar, särskilt mammor, är stressade. Men mitt svar på det är inte att det skulle vara en lösning att lägga ner dagis och att barnen skulle vara hemma, med mamma, hela dagarna. Svaret är att göra dagis bättre och också ge barnen möjlighet att vara hemma med med sina föräldrar. Det är som vanligt en fråga om anständig fördelning i samhället, om prioritering, om i vilka fickor resurserna ska hamna.

Mösstider

Jag är rätt barnslig i vissa avseenden. Jag avskyr till exempel fortfarande att ha mössa. Jag har aldrig någonsin hittat en mössa som jag ser vettig ut i. Hellre röda öron. Sedan fick jag syn på en så kallad vimmel-bild av skådespelerskan Sara Sommerfeld och hennes nya pojkvän Nicklas Norrby. I några randiga, gräsliga luvor som hon stickat och, tvingat (?) på honom. På en filmpremiär. Det såg så rart ut på något vis. Jag tycker att fler kända personer kunde ha såna mössor för att underlätta för skvallerjournalisterna.

Jag – ett ”Kjellhead”

I fredags var jag på en spelning med gamle kultpoeten och artisten Kjell Höglund, och medmusikern Johan Johansson. Det var en releasefest för Kjell Höglund ger nu ut sina underbara texter, illustrerade av Maria Sewerin, i bokform. Bokförlaget heter Mormor, vilket också är trevligt. I förordet till boken skriver Johan Johansson att Kjells fans kallas ”Kjellheads”. Jag är ett Kjellhead och jag har svårt att välja vilken text jag tycker mest om. Många känner ju kanske mest till galghumoristiska ”Man vänjer sig” men just nu väljer jag den näst sista strofen ur sorgsna, men varma och försonande, ”Lykttändargränd”.

”Jag vet det jag vet, på en galen planet

med blicken mot stjärnorna vänd

tyst och diskret, som en hemlighet

som en sång på

Lykttändargränd.”

Kjell Höglund är förresten 60 år nu, men trots sin försynthet privat sjunger han knappast på sista versen. I ”Vargarnas tid” (en mycket träffande text om samtiden) behöver vi lyssna på honom mer än någonsin.

Veckans man: Leif GW Persson

Det är något med män och djur, fast kanske inte på det sätt som Ireen von Wachenfeldt menade. Det är definitivt något med Leif GW Persson och djur.

Värdetransportrånen bara ökar i Sverige och det gör förstås att kriminologen Leif GW Persson är högaktuell igen. En gång har jag intervjuat honom, det var både entusiasmerande och fullt av överraskningar. Efter intervjun sa Leif att om jag inte hade varit så förbannat lik hans gamla jakthund skulle han ha bjudit ut mig på middag. Som tur var var jag inte så intresserad av Leif heller och jag sa aldrig vilket djur jag tyckte han var lik (jag bara brummade för mig själv), men jag brukar tänka på det där där när jag ser honom på tv. Leif GW håller på att bli nån slags gammelmaskulin nationalklenod; för tio år sedan var det fortfarande många, särskilt kvinnor, som retade upp sig på hans buffliga (!) manér, men nu när han har blivit äldre kostar vi på oss att gilla honom, som om vi kände på oss att det inte kommer att finnas någon som han i nästa generation. När det gäller att beskriva saker i liknelser på ett förbluffande sätt konkurrerar Leif GW Persson egentligen mest med Stig Malm, som nu det här med värdetransporterna. Leif GW Persson säger alltså att problemet är att ”vi har en slö katt och en massa jävligt pigga råttor”.

Djur igen, fast han har slutat jaga.

Fotnot:Boken med Kjell Höglunds texter heter ”Det snöar i Edens Lustgård” och som bonus till boken medföljer en liveinspelning med Kjell och Johan Johansson (KSMB, Strindbergs), den enda liveskiva som spelats in med de två.

Åsa Mattsson ([email protected])