”Jag trodde att Bergman var arg på mig”

1 av 4 | Foto: Magnus Wennman
RELATIONER

Lena Olin är tillbaka på bioduken.

Snart ser vi henne i ”Casanova”, regisserad av maken Lasse Hallström.

För Aftonbladet berättar hon om rädslan för Ingmar Bergmans vrede, vardagen i New York och falska bröst.

Nio år i USA sätter sina spår. I alla fall om man är filmstjärna. När Lena Olin, 50, besökte Sverige i oktober för att lansera filmen ”Bang, bang orangutang” chockade hon det svenska filmfolket med sin kravlista:

Flygbiljett för henne och sonen.

Hotellnätter på Grand hotell.

Egen stylist och sminkös.

Egen frisör.

Kläder för plåtning.

Bara de handplockade stylisterna ska ha gått på 75000 kronor för två dagars jobb.

Svindlade summor inom den svenska filmindustrin och ett orimligt krav för en Tuva Novotny eller en Maria Bonnevie.

Småpotatis enligt amerikansk filmstjärnestandard och en självklarhet för en Lena Olin.

Men divig? Nej.

Den som tror att Lena Olin flänger runt på kändispartyn och dricker champagne ur skon medan hon kör musten ur sina assistenter tar fel.

– Vi är alltid hemma, Lasse och jag. Vi är riktiga soffpotatisar och träffar nästan inga andra utom familjen. Det blir aldrig några stora filmstjärnemiddagar eller premiärfester, det där kallpratet är så himla tråkigt.

– Hemma i New York lever vi vardagsliv. Jag sätter på mig ett par gamla träskor, en ful jacka och har håret i en klut när jag skjutsar min dotter till skolan eller tennisen.

Familjen är viktigast. Och det går knappt en mening utan att Lena Olin nämner regissören Lasse Hallström; maken, bästa vännen och arbetskollegan.

– Folk i branschen blir lite förvånade över vår sammansvetsade familj. I Hollywood är det ovanligt med någon som sätter familj och förhållandet i första hand. Det kan till och med uppfattas som provocerande ibland.

Aftonbladet träffar Lena Olin under filmfestivalen i Venedig. Hon är här för att fira världspremiären av makens nya film ”Casanova” där hon själv har en roll.

Den svenska stjärnan lyser upp rummet när hon gör entré i smala, bruna mockabyxor med brett bälte och en skir blus som hasar ner över ena axeln. Den långa, mörka hårmanen böljar ner för ryggen och plötsligt blixtrar bilden av ett smidigt lejon till framför mina ögon.

Hon har något visst, Lena Olin. Och det är inte svårt att förstå varför hon fått spela så många förförerskor på film.

– Det är lustigt att det där förföriska alltid finns med i bilden på något sätt. Men jag har nog en väldigt stark och okuvlig längtan i mig som är positivt för mig som skådespelare. Det kan nog upplevas som förföriskt, särskilt i Amerika där allt är så strängt, inlärt och intränat.

Fast den här gången får hon vara mer komisk än sexig. I ”Casanova” spelar Lena Olin en venetiansk änka som vill gifta bort sin vackra dotter Francesca (Sienna Miller). Filmen har fått strålande recensioner i USA och Lena Olin prisas för sin komiska tajming. Precis så lätt och lekfull som Lasse Hallströms kostymdrama är verkar också inspelningen ha varit.

– Det var så härligt när vi spelade in filmen här i Venedig, säger Lena Olin. Trots att det är en enorm Disney-produktion var inspelningen lite mer europeisk. Folk gömde sig inte i sina stora trailers utan vi bytte om i samma rum och umgicks mycket på kvällarna.

Hur är det att jobba med Lasse?

– Jag älskar att se honom jobba. Han är så bra! Han är så lätt att ha att göra med och stressar aldrig upp sig. Vilka enorma budgetar han än ansvarar för så tar han det cool.

– Lasse tar inte skit och det är hälsosamt. Han jobbar med alla möjliga stjärnor och alla älskar honom. Nyligen filmade han ju med Jennifer Lopez i ”En dag i livet” och hon var som ett litet lamm i hans händer.

Kan han bli arg?

– Oh ja, jättearg! Folk börjar gråta. Han är ju så himla god och snäll men trycker man på fel knapp så kan han bli argare än någon annan människa jag känner. Fast det händer sällan.

Vem är bossen hemma hos er?

– Lasse är definitivt bossen på jobbet, han vet så väl vad han vill. Men hemma delar vi nog på det tror jag.

Väntar du fortfarande på den där riktigt matiga Hollywoodrollen?

– På ett sätt. Men jag är nöjd med vart mitt professionella liv har lett mig och allt spännande jag varit med om. Jag tänker inte på karriären som jag gjorde när jag kom ut från scenskolan: Hjälp, någon måste se mig! Jag måste få mitt stora genombrott!

– Fast det där behovet att synas tappade jag ganska fort. Jag fick ju så mycket uppmärksamhet av två av Sveriges största regissörer, Ingmar Bergman och Bo Widerberg. De lyfte fram mig och gav mig självförtroende, så därför var jag inte hungrig på det sättet när jag kom till Hollywood.

Har du kontakt med Ingmar Bergman fortfarande?

– Ja, jag ringde honom för ett tag sedan. Jag trodde att han var arg på mig. Alla hotade mig med att jag skulle hamna i Ingmars svarta bok om jag inte kom hem och spelade i hans uppsättning av ”Fröken Julie”. Men det fungerade inte med mitt schema i USA.

– Sedan var jag rädd varje gång jag åkte till Stockholm. Han kände min pappa, jag växte upp med honom. Tänk om jag skulle stöta ihop med honom, man vill inte ha Ingmars raseri! Men till sist ringde jag och han var inte alls arg. ”Det är bara för att jag älskar dig så mycket som jag blev arg först”, sa han. Ingmar var precis lika rolig och skarp som alltid.

Har du sett ”Saraband” [regisserad av Bergman]?

– Nej, tyvärr. När man bor i USA får man verkligen jobba för att få tag på utländska filmer och oftast har jag inte tid. Jag ser väldigt lite svensk film.

Däremot skulle stjärnan gärna jobba mer i Sverige. Inspelningen av Simon Stahos ”Bang, bang orangutang” gav mersmak.

– Det var underbart att få träffa de här fantastiska skådespelarna som var med och formade mig i början av min karriär. Mona Malm och Börje Ahlstedt är fortfarande så härliga och inspirerande. Det var väldigt roligt och avslappnat att få jobba på svenska.

Att åldras i Hollywood, skrämmer det dig?

– Nej, absolut inte! Det finns massor av intressanta mammaroller att spela och jag spelar gärna icke-mammor också. Jag är inte rädd för att åldras men jag är rädd för att bli sjuk, att dö.

– Faktiskt har jag det mycket bättre nu än vad jag hade när jag var yngre. Jag är lugnare och tryggare. Eller så är jag bara praktisk. Vad är alternativet? Plastikoperation? Nej, tack.

– I Los Angeles ser jag mycket opererade människor som sitter på fik och läser manus och de är så där fula som man blir av plastikkirurgi. Men jag ser dem aldrig när jag jobbar. Ingen kommer någonstans på grund av sina falska bröst. Det är underbart, det ger hopp om Hollywood.

Lena Olin

Lena om...

Karin Lindstedt