Hjälp mig – jag vill leva

Aftonbladets Kerstin Weigl har följt Berny Pålssons långa kamp mot drogerna, schizofrenin – och sjukvården

1 av 4 | Foto: Lars Rosengren
MISSBRUKET KAN BLI HENNES DÖD Berny Pålsson väntar på golvet på beroendeenheten i Haninge. Hon får beundrarbrev från flickor som läst hennes bok och vill vara som hon. ”De tycks inte förstå att det är på riktigt”, säger Berny själv. Verkligheten är att hon blivit allt sjukare, dragits allt djupare ner i missbruket – som kommer att döda henne om hon inte slutar.
RELATIONER

Torsdag 17 november 2005. En 22-årig kvinna i rosa mjukisdräkt sitter på huk utanför sin bostad i Haninge med en cigarrett. Idag ska det ske. Berny vill leva, flykten är över, hon ger upp – lägger in sig för avgiftning och därefter på behandlingshem.

Hon drar ett sista djupt bloss när hon ser mig komma gående över gården. Fimpar med skälvande fingrar och reser sig långsamt, ler trött.

– Ska vi gå in?

De bor på nedre botten, Berny och pojkvännen Jonas. Luften är kvav, lukt av sur kattsand. Tunga gardiner, fördragna. Två soffor, täckta av lurviga lila filtar och en påslagen dator, där Berny arbetar med de sista kapitlen av sin andra roman.

– Kaffe?

Bernys röst är mjuk, svag. Hon ler med torra läppar, häller upp i stor kopp, och jag slår upp blocket.

Mitt uppdrag känns oklart. Berny skrev i oktober en debattartikel om hur hon under ett års tid skrikit efter hjälp, men fastnat mellan psykvården och missbruksmottagningen.

Därefter ringde hon oss på Aftonbladet, desperat. Medicinerna hon tar för att kontrollera sin sjukdom hade dragits in. Allihop.

Hon räknar upp dem:

Abilify, antipsykotisk (”annars vet jag inte skillnad på en telefon och en lampa”).

Cipralex, antidepressiv.

Xanor, en lugnande benzomedicin, som är narkotikaklassad (”jag har varit utan en vecka och är abstinent, det känns som om något försöker äta sig fram ur huden inifrån”).

Jag frågar och antecknar. Tänker samtidigt; om en beslutsam röststark tjej med ett livs vårderfarenhet söker behandling – då finns väl inga hinder? Eller? Men jag vet ännu ingenting om Bernys värld.

Rakt ingenting.

Klockan elva har Berny läkartid på beroendeenheten i Haninge. För att få remiss till avgiftningen. Sköterskan öppnar en glipa, fladdrar med blicken över oss.

Vi måste vänta. Berny rasar ner på det blankbonade golvet. Det står dammiga fikusar i fönstren. Bette Midler sjunger i högtalarna och Berny kräks i en papperskorg. Sedan famlar hon fram en lista på vad hon måste köpa efteråt: schampo, linsvätska, kaffemugg.

– Om jag har en fin mugg kanske jag känner mig lite som hemma?

Fin idé, säger jag. Hur länge blir du inlagd?

– En vecka. Kanske två.

En timme går, jag läser ”Vingklippt ängel”. Det är en rasande bok Berny skrivit om två år på sjukhus och behandlingshem. Ur första kapitlet: ”Jag är ängeln utan framtid. Med sönderskurna armar och regn i ögonen.” Hon är 17 år då boken börjar, bär ett rakblad i en kedja gömd under tröjan, och lever i symbios med sina ”änglasystrar, blodssystrar”. Texten är rak, tät, detaljerad.

Jag vänder och ser förlagets läslockande baksidestext: ”...skoningslöst och naket om främlingsskap, missbruk, blodets makt och hur det är att leva i en svart saga”.

Berny kommer ut med rynkad panna, läkaren vill skicka henne till en mellanstation, S:t Göran. Denna remiss ska faxas ”under eftermiddagen”. Avgiftningen blir nog på Danderyd. Där har Berny inte varit tidigare.

– Eller har jag det? funderar hon, letar i minnet.

Vad sa läkaren mer, undrar jag.

Berny suckar.

– Vi pratade mest om min bok, som hon hade läst. Den slutade ju bra, sa hon, varför är du här nu?

Ja, varför?

– Planen var att jag skulle få boendestöd och terapi. Men det gick två år utan att jag fick börja terapin.

Och du började med droger igen?

– Ja. Efter några månader. Jag hade en flickvän som drogade, jag tog lite Rohypnol. Och så var det igång.

Vi hittar en rosa mugg i köpcentrats presentbutik, kör Berny hem i bländande vintersol, hon röker hungrigt innan vi går in. Jonas gillar inte röklukt hemma. Han tar inga droger heller, och är inte sjuk. Däremot har han arbetat inom psykvården. Det är bra, för han blir inte rädd när Berny är psykotisk. Det är lite knepigt också, han är ju pojkvän, inte vårdare. Det är den underbara mjuka Berny han förälskade sig i, inte ikonen Berny, den ärrade flickan i tiara som på bokomslaget kallas ”blödande poet”.

Berny säger:

– Jag orkar inte vara en belastning, vilket jag är för Jonas. Men jag orkar inte bära den skulden.

Några årtal ur Bernadette Pålssons liv.

Elva år gammal tar hon Stesolid ur mammas burk. De är mot oro, har mamma sagt.

Tolv år gammal gör hon sitt första självmordsförsök.

Som 16-åring räddas hon till livet två gånger efter överdoser.

Vid 17 års ålder har hon utretts fyra gånger av sociala myndigheterna, hon får sin första psykiatriska utredning, men fortsätter ridas av ”demonerna”, och upplever sig leva i sju olika dimensioner.

19 år gammal är hon uppe i tretton olika mediciner, men får en diagnos: schizofreni.

Klockan fem är avgiftningsväskan packad: kaffepulver, böcker, pennor, block. Berny fortsätter metodiskt att plocka, och snart står ännu en väska där, den som ska till behandlingshemmet: svart gosefilt, fler böcker och Jonas kalsonger.

Hon klär om, och jag ser de bleka strängarna längs hennes överarmar, inget att vara stolt över, ”men jag skäms inte heller, ärren är en del av mig”.

I mörkret på parkeringen tar Berny och Jonas farväl, stryker stilla varandras armar och rygg.

Förvirring uppstår på sjukhuset. Man vill först inte ta emot henne. Remissen är inte där. Psyket säger nej, eftersom det gäller en missbrukare.

Slutligen skrivs Berny in, och lovar ringa.

Vi hörs, vinkar jag.

Bernys schizofreni går att kontrollera med medicin. Det är drogerna som blivit livsfarliga. Hon tar dem inte för kicken, utan för flykten, en självmedicinering. Som inte fungerar.

Hon blir tvärtom sjukare.

I september 2004 var hon på psykakuten, och knarkade samma dag hon skrevs ut. Följande dag bad hon på nytt om hjälp, och ett nätverksmöte skulle ordnas, med läkare, psykolog och beroendeenheten.

Två månader senare hölls detta möte, varvid man beslutade att hålla ytterligare ett möte.

Fler möten hölls, missbruket blev värre.

I somras gjorde hon ett försök att tända av, men klarade bara en vecka. Under hösten tog hon kokain, tjack, benzo och vad hon kom över.

En dag i oktober såg hon blodiga barn krypa på Apoketets golv. Och blev rädd.

I småländska Tingsryd finns ett behandlingshem för vuxna som hon valt att tro på, ett tolvstegsprogram, för att på allvar bryta med drogerna. De tar emot henne.

När kroppen är ren från benzo.

Det blev Danderyd, avdelning 110.

– Jag har varit på värre ställen, säger Berny. Alla är äldre än jag, de pratar bara droger. Men jag har mp3-spelaren på, det får gå.

Jag pratar med en sköterska, och gör upp om besök följande torsdag. Skriver in i almanackan; ”slutintervju Berny”.

En vecka senare står jag på fritids med dottern när Berny ringer på min mobiltelefon, och viskar sorgset.

– Jag trodde du skulle komma?

– Men Berny, säger jag handfallen, jag fick inte. Det ringde en sköterska och sa att du mådde för dåligt.

– Neej! skriker Berny. De får inte göra så här mot mig!

Bernys läkare heter Katarina Svinhuvud.

– Vi har inga besökstider, säger hon.

Men jag blev lovad.

– Ja, se det förstår jag inte.

Avdelningen har tolv platser. Sex dagar kan man stanna, för analys av hur drogen ska trappas ned. Sedan ska öppenvården ta över.

Hur fungerar det? undrar jag.

– Utmärkt, för de flesta.

Dubbeldiagnoser är vanliga – och dyra. ”Hopplösa fall” skickas runt mellan akuter, avgiftningar, psykkliniker och behandlingshem. Det finns ingen tydlig policy, slumpen avgör hur, var (och om) de behandlas.

Grundproblemet är byråkrati och bristande samarbete, enligt en rapport av psykiatriker Tom Palmstierna, beställd av Stockholms medicinska råd.

Förslag på åtgärder:

En kontaktperson, ”mentor”, utses som sköter all kontakt med vård och myndigheter.

Samtidig hjälp, både med missbruk och sjukdomen.

Behandling i enkönad miljö.

Berny låter ofta sluddrig i telefonen. Hon beskriver sin vardag: gå mellan sängen och rökrummet. Fem minuters promenad utomhus. Jonas får komma, men inte varje dag. De talar under femton minuter med ett bord mellan sig.

Däremellan; kramper, ångest, svettningar, skakningar, illamående, kräkningar, krypande smärtor i hela kroppen.

Det blir december. Berny får inte ta emot en dator för att avsluta sin nya bok. ”Det är nån konstig regel”.

Ja, tänk om alla skulle sitta och skriva romaner hela dagarna, skämtar vi. Hur skulle det se ut?

Hur smittar ord? Jag läser ut ”Vingklippt ängel” hemma i soffan, och funderar. Berny skar sig för att byta psykisk smärta mot fysisk, ett kort andrum från demonerna inom sig.

Sedan fick hon tusentals brev från flickor som börjat sminka sig som hon.

Det plågar henne.

– De tycks inte förstå att det är på riktigt. Jag skrev boken i avskräckande syfte men jag tror att den istället blivit en trigger för den som redan har problem. De börjar skära sig – efter att ha läst min bok.

– De skriver att de älskar mig och vill vara som jag. Okej, om de såg upp till mina friska sidor – för jag är inte min sjukdom, jag är Berny. Men de romantiserar om blodet och drogerna som ”magiska”. Och jag blir så ledsen. För när jag sitter här och spyr för att jag tagit så mycket droger, och ser insekter av glas krypa över min kropp – det är inte vackert. Inte vackert alls.

– Tjejer som skär sig tas inte på allvar. Jag fick själv fel diagnos för att jag var en ung tjej som skar mig. Sedan såg de inte längre. Jag blev inte utredd, inte tagen på allvar. Kanske de här tjejerna VILL bli ännu sjukare?...?för att bli tagna på allvar?

8 december: Berny klamrar sig fast på avdelningen, på tredje veckan. Trycket ökar, vårdplatsen är dyr. Men ingen annan vill ta emot henne.

För att de inte har plats.

För att hon är psykiskt sjuk.

För att hon fortfarande står på för hög dos benzo, visserligen bara 200 milligram mot 400 när hon togs in.

Abstinensen skrämmer henne. Nu tuggar hon på läpparna och gnisslar tänder. Det finns mediciner mot det med.

Bernys nya bok heter ”Känn pulsen slå”, och handlar om missbruksvården och psykvården. Mer svärta – men även ljus.

– Jag vill skriva om en tillit som sakta kommit till mig, om att det kanske finns sann trygghet. Även för mig.

Bernys fans kommer att älska även den boken, tror jag själv. För breven till henne speglar inte bara beundran utan växande insikt att Berny inte är en tonårsdeppig drogprinsessa. Utan allvarligt sjuk.

En flicka skriver:

”Just nu bor jag på ett behandlingshem där alla tjejerna har läst boken. Tyvärr är det flertalet som sagt till mej att de lärt sej hur man kan skära sej djupt, med vanliga rakhyvlar, något som de annars kanske inte kommit i kontakt med. Jag älskar änglar och har samlat på dem i femton år nu, men en Bernyängel vill jag inte bli”.

Avgiftningen tog inte en vecka, utan sju. Under fyra veckor är Berny hemma med Jonas. De är livrädda att hon ska bli akut sjuk. Den gamla antipsykotiska medicinen fungerar inte, hon tycks ha blivit allergisk. Om hon får en psykos och tvingas söka akutvård är risken stor att doktorn vill pilla i henne benzo igen.

Och då är hon tillbaka på ruta ett.

Avresedagen är bestämd till 1 februari, kvällen före är Berny förväntansfull. I Tingsryd ska hon gå upp sju på morgonen, hålla tider, följa klädregler – inga korta kjolar, inga urringningar.

Du får testa Svenssonliv nu, säger jag.

– Om det nu är Svenssonliv att gå i intensiv terapi fyra månader, fnissar Berny.

Hon säger också:

– Jag vet inte om jag kommer att lyckas, men jag vet att jag måste försöka bli drogfri på allvar. Det är jag skyldig mig själv och dem som älskar mig.

Hur ska Berny överleva? Jag väntade på och planerade för ett hoppfullt slut på min artikel. Det blir inte så.

Behandlingshemmet vägrade skriva in henne. ”Du är inte i tillräckligt bra skick”. Hon borde vara drogfri ännu en tid, först.

Bli drogfri, på riktigt. För att få komma till behandlingshem och bli ännu mer drogfri.

Moment 22.

Berny fick ta tåget hem igen.

Även Jonas är förkrossad, oförstående. Han bestämmer sig för att lämna Berny en tid. Så länge han håller henne uppe tycks ingen annan ta ansvar fullt ut.

Vem ska rädda Berny?

Hon själv naturligtvis. Hon vill. Hon har mycket att leva för. Men hon klarar det inte ensam.

En av hundra skadar sig själv

Läs mer av och om Berny Pålsson

Berny Pålsson blev ikon och hennes bok ”Vingklippt ängel” en bibel för tusentals flickor – de skar sig med likadana rakblad, tog hennes droger, kände hennes dödslängtan. Berny själv slåss för sitt liv. Aftonbladets Kerstin Weigl har följt hennes kamp för hjälp sedan november månad förra året. En kamp med oviss utgång. Det finns många som hon, så kallade dubbeldiagnoser. De är både psykiskt sjuka, och missbrukare. Hur ska Berny överleva?

Kerstin Weigl